— —— — O OZO— —SlälSMN—UNYMa5NSTTT Richard, förlåt, men man sade mig att du var döende, och jag kom för att dö med dig. Richard hade fattat de framräckta händerna. Han tryckte dem häftigt, nästan passionsfullt till sina läppar, men släpte dem åter och sade sorgset, eburu med vek röst: Du glömde allt — äfven ditt löfte till mig, att icke blottställa ditt rykte. Ja allt, allt — utropade Albertine, åter utbristande i tårar — du är ju allt för mig. Hvad betydde rykte och heder, då du var borta; det återstod mig ju ingenting annat än att dö. :O Richard! Till hvilket qvalfullt öde haricke ditt ädelmod dömt mig! Du låter mig lida, kämpa och tvina bort, endast derföre att din stoltnet icke tillåter att du tager den qvinna till maka, som endast har sin fars samtycke till förenin-gen med dig. Du låter en hård mors egoism och högmod skilja oss åt. Sägs älskar du mig, då du med kall blod kan se mina qval, mina tårar och min smärta? : Albertine, hör mig! Ögonblicken äro dyrbara, du får icke dröja här; men jag måste -göra det klart för dig hvad som skiljer oss åt. Ingen menniska kan bygga sin lycka på en så dålig grund som den, att med förakt trampa sin mors välsignelse under fötterna. Nej, föräldrarnes välsignelse är den största rikedom för ett par makar, och icke får den man, som älskar dig så högt som jag, bestjäla dig på denna sköna arfvedel. a Albertine teg. pOch nu, Albertine, måste du återvända hem. Utan ett ord af kärlek, sedan jag lidit så mycket, sedan jag återfunnit dig, Ack Albertine, behöfvas mina ord, då hela mitt uppförande bör säga dig, huru högt jag älskar! Här är icke platsen att hviska om kärlek; hvarje ord derom, under mitt tak, skulle jag anse såsom sårande för dig. Din oro, din förtviflan har jagat dig hit för at