TVENNE FAMILJEHÖDRAR, Fru M. 8. SCHWARTZ.) Och likväl är jag i detta ögonblick en feg stackare, som står med bäfvan inför en flicka och afvaktar med fruktan det svar hon skall gifva: mig.n Albert hade talat med upprörd röst. Han fortsatte med värma: Lofva att höra mig med tålamod, medöfverseende. : Det lofvar jag. Båda hade tagit plats på en soffa. Jag behöfver icke för er, Hagar, tala om min barndom och mitt hemlif, ni känner dem båda; — men hvad ni icke känner är just den verkan denna uppfostran haft på mitt lynne: och min karakter. Äf naturen-envis och egenkär, utgjorde de ständiga exemplen af dessa känslor en evig näring åt dem, och då jag blef man, voro de så rådande, att jag ansäg mig stå högt öfver andra, genom min själs öfverlägsenhet, och betraktade hvarje hinder såsom en småsak, den jag med kraften af min okafliga vilja kunde besegra: — Ända till förliden vår hade jag aldrig erkänt någon 8åsom min öfverman, utan betraktat mig sjelf såsom den der var rikare utrustad än andra; men då — då lärde jag mig inse, att äfven jag kunde ega dem, som, stodo långt högre än jag. Vet ni hvilka som lärde mig: tvifla på egen öfverlägsenhet? : är Alla de utmärkta mäny med hvilka ni kom i beröring. under er resa i utlandet. -Ni-kom då ä tillfälle att jemföra edra egna kunskaper med deras, och en dylik jemförelse måste ) Fe Aftoobladot ur 200-213, 215, 216, 218—233, och 223—234.