Norges inre politiska förhållanden. Ett ordspråk säger, att det land är lyckliast, em hvilket man minst talar. Satsen san synas paradox och torde äfven på det iela taget vara det. Men likväl torde -den i iss mån hafva sin tillämplighet på vårt bröIrarike Norge. Utveckling oeh framåtskrilande fortgå der lugnt och jemnti hägnet af n lagbunden frihet. Föliden deraf har blifrit, att dess inre förhållanden, att dess storhingsförhandlingar och andra yttringar af folets politiska lif i allmänhet taget kunna säas vara oss vida mer främmande än enaanda förhållanden och företeelser i Englatid, Frankrike, och andra främmande, vida afägsnare belägna länder. Blott om sådana renden, som röra ställningen till Sverge samt, n och annan inre fråga af mera framstående igt, såsom frågan om juryinstitutionens inföande, om ståthållareskapet o.s. v., tager man vär understundom, och undantagsvis, någon ännedom, Under sådana förhållanden är det aturligt aut man härstädes knappast kan inse uru några politiska partier kunna finlas i Norge, ännu mindre känna något om len ställning de intaga till dagens frågor, det nflytande de utöfva, vare sig till främjande Ner hämmande af nationens utveckling i sedig odling och materiel förkofran.. Likväl är let för oss af-icke ringa vigt att följa gånsen af det i stillhet fortgående utvecklingsaretet i Norge, särdeles som detsamma bör och an i icke ringa mån återverka på förhållånlena i Sverge, på våra egna sträfvanden för amhällsskickets utveckling och för främjandet f nationens sedliga och materiella intressen. Vi ha derföre med särdeles nöje funnit uti len norska tidningen Christianiaposten en är ikel, som utförligt, men tillika på ett för den ned de norska förhållandena mindre förtrogne ättfattligt och åskådligt sätt redogör för den nre ställningen och de inre frågornai Norge. Vi återgifva här i öfversättning denna artikel eh rekommendera hos läsaren de många värlerika upplysningar den meddelar. Artikeln yder sålunda: : När talet är om förhållandena i vårt land; så hafva vi väl icke någon annan princip, om vi rätteligen kunna utgå ifrån, än den, wilken ligger uti vår författning. För att inna detta, behöfva vi ej inlåta oss på någon agtolkning: detta är gifvet redan deraf, att vår författning är fri; ty friheten är en prinsip, men detaljbestämmelserna i en grundlag iro icke någon princip. Det är en sats, som blifvit upprepad ända till trivialitet, -att hvad: som egentligen ligger vigt på, vid en fri förattning, icke är de skrifna bestämmelserna, tan det bruk man gör deraf.-. Vi torde der öre få antaga, att alla eller åtminstone de lesta, ehvad politiskt parti de än tillhöra, skola vara ense med oss; att vi uppfatta sasen riktigt, när vi framställa frågan som föler: -Begagna vi, sådana förhållandena nu iro, på det rätta sättet den frihet, somvi fått arf? Uppfylla vi de fordringar och föroligtelser. den: ålägger oss uti vårt offent liga lif? . Fästa vi uppmärksamheten på de materiella ramstegen, så kan det icke nekas, att dessa varit betydande i förhållande till folkets krafter, ehuru det äfven i detta hänseende kan vara tvifvel underkastadt, om vi kommit stort längre än att vi nättopp hållit jemna steg med tiden. Vi hafva gått fram på samma väg som i vår tid beträdes af hela den civiliserade verlden,; i det vi arbetat på kommunikationernas förbättrande samt handels och industriens lyftning; men vi kunna icke sägas hafva på något sätt gått framom eller utmärkt oss framför andra. Vi hafva, i synnerhet under de sista åren, gjort hvad som rimligtvis kunde fordras i denna riktning; men om vi vilja jemföra oss med andra stater, finnes det intet utomordentligt i hvad vi uträttat. Deremot förtjenar det att läggas särdeles vigt på sättet och medlen, hvarmed dessa framsteg blifvit satta i verket, som i sanning är både karakteristiskt för förhållandena i vårt land och tillika innehåller ett gynsamt tecken för vår framtid. Mirkliga äro härvid den fyer och det intresse, hvarmed dessa företag, sedan de ändtligen kommit i gång, omfattats af samtliga borgareklasser. Alla dessa framsteg eller början till framsteg äro icke uteslutande hvarken regeringens eller storthingets verk, det är folket sjelft som arbetar. På letta sätt går verket måhända långsammare in det eljest skulle; men det som-åstadkomnes är, från ef högre ståndpunkt sedt, värdefullare, ty det är icke det som gifves oss, utan sjelfverksamheten, som befordrar vår sedliga och andliga utveckling. Men vid samma tid som sinnet så allmänt och i så hög grad är vaket för allt, som kan ända till ett bättre användande af landets välståndskällor, synes det deremot vara mindre lifvadt i andra riktningar, i synnerhet hvad det politiska intresset angår. Det är svårt att veta, om detta blott har sin grund tillfälliga och öfvergående omständigheter, eller om det verkligen är början till fortfarande tillbakagång. Det skulle visserligen cke vara något besynnerligt uti att det poliiska frihetssträfvandet misslyckades uti vårt and, lika väl som i så många andra, der vi sett att det gått så; det är tvärtom något; som man efter analogierna från detöfriga Europa, måste vara förberedd på såsom det sannolikaste. Men-så länge man icke tydligt och semotsägligt förutser, att det ovilkorligt måste gå denna väg, så att hvarje försök i motsatt riktning är förgäfves. har man, så vidt