SEN SERA däen I Ok. Hemmansklyfolngsfrågan. 1 j Uti denna så mycket omtvistade del af den s ekonomiska lagstiftningen har, likasom i frå; ggn om jordafsöndringar, en återgång från en riare lagstiftning blifvit påbjuden under den j: Palmstjernska ministeren medelst kongl. för! Fe en den 13 Juli 1853, i viss mån mo-j: ifiera enom kongl. kungörelsen den 201: Ii 1855. SR gr Då nemligen kongl. förordningen den 19 Dec. 1827 i allmänhet tillåter hemmansklyf-1 ning till hvad hemmantal som helst, allenast åbo enligt de i förordningen stadgade grunder derå är besuten; likväl utan annat äfven-: tyr för en längre sträckt klyfning, än att deny: som innehafver en hemmanslott under besu-j: tenhet, är underkastad lösnings anspråk afannan delegare i hemmanet; men att, när sådant : anspråk icke väckes, besittningen blir orubbad och någon pröfning af besutenhet icke kommer i fråga — stadgar denna 1853 års förordning att, utan föregående undersökning eller särskilt tillåtelse, hemman icke får klyfvas till mindre än Yg:dels mantal, beräknadt efter förmedling der sådan egt rumy att vid fråga om klyfning till mindre del undersökning om besutenhet bör ega rum, utom i det fall, att den utklufna delen skall med annan del i hemmanet sammanläggas; att sådan undersökming skall ske af en särskilt inom hvarje socker utsedd nämd af tre personer, som, efter infordrade upplysningar meddelar utlåtande om besutenhet eger rum; att, när nämden bifaller klyfningen, dervid skall förblifva, der ej delegare i samma hemman vill väckå lösningsanspråk, hvilket i så fall bör inom viss tid anmälas. Om åter nämden afstyrker klyfningen, får talan af den missnöjde vid domstol fullföljas. Lagfart och kungörelse om :åboombyte få icke beviljas förr än klyfningen blifvit godkänd och ej heller senare egare elder åboer i sådan egenskap skattskrifvas eller amecknas, utan skall emel ertid förre innehafvaren såsom ensam egare eller åbo ansvara för hemmanets utskylder. När klyfningen förklarats icke kunna tillåtas, anses åtkomsten till hemmanet ogild, och när Undersökning sej egt rum, äro egarne af de utklufna delarne. fortfarande underkastade lösningsanspråkaf delegarnie i samma h mman: Varande likväl tillagdt, att, för den händelse att inom något Jän jemkning eller förändring i de rörande hemmansklyfning i allmänhet stadgade -grunder skulle anses af nöden, landshöfdingen eger att hos K. M:t derom göra underdånig anmälan, då K. M:t vill för samma län fastställa det minsta hemmantal, hvartill klyfning, utan föregående undersökning, får verkställas. Dessa nya stadganden hafva emellerfid befunnits till den grad olämpliga, orättvisa, och för en lagenlig och fri disposition af jordegendomen hinderliga, att icke mindre borgareståndet än bondeståndet vid förra riksdagen beslöto att hos K. M:t anhålla om upphäfvande af de derom utgifna författningar; hvaremot presteståndet och ridderskapet och adeln afslagit de i detta hänseende väckta motioner. Det är nu bondeståndets till K. M:t i ämnet aftåtna skrifvelse som föranledt hr civilministern att deröfver inhemta landshöfdingarnes och kammarkollegii utlåtanden. Såsom skäl för sin underdåniga petition har bondeståndet hufvudsakligen andragit: att behofvet: at förändring uti nu gällande lagar för besutenhet, hvilka sro olämpliga, tillväxer i samma mån som folkmängden ökas, civilisationen framgår och industrien utvidgas; att en ökad folkmängd fordrar, att alla tillständiga utvägar till sjelfförsörjning användas; att med civilisationen äfven -behofven ökas och industrien till deras tillfredsställande lemnar medel; att denna industri äfven sträcker sig till jordbruket, hvarigenom det blir möjligt att en trädgård eller en mindre jordrymd, hvaråt mera omsorg egnas, producerar relatift mera än bundradetals tunnland jord i en hand; att enhvar; som är i tillfälle att skaffa sig eget bo med sjelfegande jordområde, bör väl ock vara berättigad dertill, äfven om han ej dervid förmår att skaffa sig så stor jordrymd, att ban af densamma kan hafva alla de behof uppfylda, hvilka vanligen anses förenade med måttliga anspråk på en fullkomlig bergning; att det dessutom väl alltid skall vara en fördel för staten att, i stället för en större lös befolkning, kaf.a en stor klass af fastighetsegare med smärre jordömråden, då dessa mindre fastighetsegare naturligtvis dels alltid under ogynnsamma år måste hafva lättare för att berga sig än den lösa befolkningen, dels för den större jordegaren alltid skulie utgöra en säker tillgång på en vid fäderneslandet fästad sjelfständig arbetsklass med friskare krafter, dels ock, i händelse rikets krafter behöfde anlitas mot yttre våld, skulle vid hvarje tillfälle hafva större anledning attförsvara landet från rämmande inkräktving, då åe derigenom fredåde sitt eget. bestånd; alt dessa och många andra skäl bordt medföra rikets ständers samverkan till en liberalare lagstiftning i fråga om besuteöhet å jord eller åtminstone borttagande af de inskränkande föreskrifter, som 1853 -och 1855 årens författningar innehålla, och hvilka icke allenast i många fall äro omöjliga att tillämpa, utan äfven föranledt samt, om: de fortfarande skulle komma; att gälla, skola allt framgent åstadkomma mycken oreda och en i hög grad vådlig osäkerhet. Föreskrifterna i, de ifrågavarande författningarne stå dessutom i strid med ännu gällande lag, såsom exempel hvarpå anföres: a) att ehuru: lagen om inteckning i fast egendom icke blifvit undanröjd eller ändrad, och således en fordringsegare med gäldenärens begifvande icke är förhindrad att