utom kyrkan, redogjorde för huru han förfarit. Han i hade aldrig från predikstolen annonserat livar och när han ämnade hålla sådana: Han hade hållit förklaringar af bibeln och andliga tal vid bröllop, barnsöl och julkalaser. Och folket hade hört honom med sådant nöje, att det icke velat höra vinkelpredikanter. iTan hade sluppit både skollärare och skomakare till rivaler. Prosten I. Melen förenade sig med biskopen. Gil:ade således, att bibelförklaringar hållas i kyrkan, nen, om folket är motsträfvigt, i hemmet af presten. Presterskapet borde der noga öfvervaka lekmannaverksamheten, isynnerhet skollärarnes. Det hade gått så långt, att sjelfva doktor Fjellstedt måst i missionsädningen varna allmänheten för konventikelpredikanter. Talaren önskade att hvar och en prest måtte verka inom sin församling. Kringresande prester vore vida farligare än lekmän. Han ville icke stänga kyrkan för dem; men han kunde icke gilla sättet, hvarJå dessa prester gingo tillväga. De komma och predika om hvardagarne, utan att göra annan anmälan härom hos pastorn i församlingen, än möjligtvis geiom kärringar. Detta sätt vore icke ärligt och uppriktigt. De störde dessutom folket i sina sysslor och riden i hemmet. Doktor Elfström talade i samma anda. Kyrkoherden 0. Melen (häftigt): Statskyrkan kan, iksom organismen, vara frisk eller sjuk. Sjuklighesen är evangeliskt fosterländska stiftelsen, inre missionen och allt det andra moderna jesuiteriet, hvilka äro pestbölder... — Ordföranden erinrade, afbrytande talaren, att man i en så aktad och bildad samling, som den närva-ande, icke fick begagna sådana otillbörliga ord som jesuiteri och -pestbölder. Påminde sedan talaren om imnets höghet och allvar, men ville icke hindra diskussionens frihet. — Kyrkoherden bad om ursäkt för sitt hjertas språk; det var icke så illa ment. Prosten Lindvall önskade, att främmande prester måtte utbedja sig lof af pastorn i församlingen, inuan de der uppträda. Doktor Sandberg trodde, attpresten borde gifva främmande predikanter tillstånd att uppträda både på söndag och hvardag, i fall församlingen önskade det. Detta hade talaren gjort, och det hade icke Å minskat församlingens kärlek till honom. Han hade sjelf blifvit uppfriskad, isynnerhet af Fjellstedt, en äkta missionärsnatur. Lif väcktes i kyrkan genom främmande prester, som äro bekännelsen trogna. Andra än begåfvade reste icke gerna; ty den flyger icke, som ej har vingar. Berömde flera folkskolelärare för de goda resultat de åstadkommit. Berättade, att af främmande predikanter hade separatism blifvit utrotad, genom den renläriga andliga verksamhet de utöfvat. Kunde icke, ehuru gammal, annat än glädja sig åt att höra ynglingens värma och frimodighet. Ordföranden anmärkte att man kommit från ämnet. Ingen af talarne hade rent af opponerat sig mot främmande presters uppträdande. Billigheten att de sjelfva anmälde sig hos pastor för att få denna rättighet, vore både billig och förenlig med god ordning. Frågade om detta icke var mötets mening. Besvarades med ja. Eftermiddagens öfverläggningar började klockan 5. Frågan om adjunkternas aflöning samt om förhöjda afgifter till enkeoch pupillkassan af lärare vid elementarläroverket afgjordes inom slutna dörrar. Förslag voro uppgjorda angående adjunkternas aflöning, men någ öfverenskommelse -kunde icke träffas mellan herrar -pastörer och adjunkter. Komministrarne gingo deremot in på, att vid de bättre lägenheterna betala 150 rdrrmt och vid de sämre 100 rdr samma mynt. Sedan dessa frågor föredragits, öppnades tillträde till lärosalen för allmänheten. Öfverläggning om husförhören började. Biskopen yttrade, att husförhötren vore en egendonilig vacker inrättning i svenska kyrkan. Utländningen afundades oss den. Talaren var rädd om densamma. Presten egde genom husförhöret ett stort inflytande. En del pastorer ansågo lokalen böra vara i skolhuset. Hinder mötte icke härför, såvida folket önskade det. Bäst vore om deskedde i hemmet. Doktor Elfström klagade öfver att i köpingen Mönsterås vore herrarne för Irda och damerna för förnäma att gå på husförhör. Ansåg att namnuppskrifningen bör förrättas samma dag förhöret sker. Flera talare yttrade sig sedan i ämnet. De flesta hade med nöje erfarit, att folket bevistar husförhöret gerna. Namnuppskrifningen borde ske samma dag husförhöret försiggick. Frågan om folkskolan och dess ändamålsenliga ordnande. Ordföranden. Folkskolan vore utan tvifvelen af de vigtigaste inrättningar för staten och kyrkan. Den ädla fina plantan ville icke utveckla sig fort i den kyliga jordmånen. Mången hyste farhågor för denna skola, emedan den sades skola skänka half bildning och borttaga den religiösa trons enfald. Talaren hade aldrig delat dessa farhågor. Han förestälde sig icke, att solljuset kunde ha ett mäktigare inflytande på ett högt vackert landskap än på en låg sumpig trakt. Folkskolan bidroge till att utrota vantron, att religionen sloge djupare rötter. Talaren beklagade, det folket sjelf hyste i allmänhet ovilja för skolan. Utom obenägenheten, funnes äfven ett stort hinder i lokala förhållanden. Det vore svårt att i ett glest befolkadt land h la barnen tillsammans. Derföre tänkte man: Vilja barnen icke gå i skolan, skall skolan gå hem till dem, och man bör inrätta en liten skola-i hvarje by. Det var en riktig tanke; men den mötte svårigheter, kostnad. Ständerna ha dock nu kommit till hjelp med ett: vackert understöd, men med det vilkor fästadt, att församlingen skall bidraga med två tredjedelar. Församlingarne i Kalmar stift, utom 8, hade dock svarat, att de icke vilja taga detta understöd i anspråk. Anhöll derföre, att presterskapet måtte för församlingen ofta upprepa sakens vigt och icke förtröttas att verka för dess framgång. : Flera smärre frågor utan intresse för den stora allmänheten föredrogos derefter, såsom den om klockarens brefbäringsskyldighet, den om ersättning för j odlingar på pastorsboställena, m. m. Shitligen önskade deltagarne att mötets kandlingar skulle tryckas, både tal, predikningar och anföranden. Kyrkoherden Ehrlandsson anhöll dock, att hans oration måtte blifva undantagen, emedan han fruktade kritiken. — Predikanterna vid mötet undanbådo sig äfven offentligheten. Doktor Sandberg fruktade att handliogarne blefve väl magra, om den ene efter den andre undandroge sina alster pressen. Hvarföre frukta kritiken? frågade doktorn. . Bakom det offentligt yttrade ordet måste stå en man. Slagen må falla huru hårda som helst. Hans vid mötet utgifcaBetraktelsers hade redan blifvit skarpt recenserade. Han satte värde derpå. : Ordföranden bemstälde till mötet, om detta uppdroge åt honom, att, angående handlingarnes tryckning, träffa yänlig öfverenskommelse med oratorn och predikanterna. Bifölls. Biskopen komplimenterade nu doktor Sandberg, oratorn och dem, 8om uppträdt vid mötet, samt höll se dan ett djupt anslående afskedstal. Den protestantiske presten i Sverge, yttrade han bland annat, har ett hem i äkta nordisk mening; det är der han som husfader skall föregå församlingen med ett oförargerligt lefverne ; det: är i detta hem de sanningar ie. RE RE ta licke i allt. Ehuru jag verkligen tycker att