När majorskan inträdde, fann hon Ernst sysselsatt att skrifva. uStör jag dig? frågade hon. Ah, mamma... Nej visst icke, tvärtom vi ledas båda af samma tanke, ty jag ämnade mig just ned för att få tala litet vid dig. inst fattade modrens händer, tilläggande med rörelse: Medgif. mamma, att du på de senaste veckorna baft mången orolig och qvalfull stund för min skull. Det nekar jag icke, käre Ernst; men det var icke jag som borde återtaga ämnet för min smärta, det var du, min son. Majorskan satte sig. Men gör det ändå, tala derom med mig på ditt egna, enkla sätt. Jag tror att ljudet af din röst och det kärleksfulla i dina ord skola bringa mig i litet mera harmoni med mig sjelf än jag nu är flrst satte sig bredvid modren. Säg vnig först, anser du mig vara en person, den der ledes af någon fördom ? Nej, det. gör jag visst icke, men jag tror att mamma, liksom alla menniskor, hvilke icke pröfvat olyckan och ett vidrigt öde, icke kan bedöma sådana menniskor som hela lifvet igenom kämpat med motgångarne, utan blifva orättvisa derföre-attderas erfarenhet icke lärt dem huru förbättrad gjälen blir under kampen med materiella behof. Mammr har lefvat i en inskränkt krets och endast set! fattigdom här på landsbygden, hvilken, ehurn hemsk den än må förefalla, icke kan jemfö ras med det elände den framställer i en större stad. Detta gör, att mamma tycker: Hvarföre icke taga sig en anständig tjenst, om är aldrig så simpel, hellre än att flacka verlde omkring som sångerska och göra sig till före mål för hvarje karls närgångenhet? Kanske har du rätt till en del, men