Kyrkoheråen Hoftund (från Segerstad på Öland) tviflade på att församlingen kunde hafva nytta af att hvem som helst som förkunnade ordet. Detta sjelfsvåld öppnade en farlig väg. -Lekmannen måste ega ett visst kunskapsmått, undergå prof och. vara välkänd, så vida han skall kunna uträtta något godt. Prosten J. Carlstedt nekade icke nyttan och välsignelsen. af lekmannaverksamheten. Den vore lika gammal som kristendomen. Han gillade dock icke sättet hvarpå den af många utöfvades. Man säger: kyrkan behöfver lif, men ordna då denna lekmannaverksamhet. Nu reser man i stället hit oeh dit och tror sig extempore kunna framkalla kristendom. Detta :borde icke ega rum. Sjelfva Luther ansåg att man icke bör tro alla strykare och vinkelpredikanter utan intyg, hvilka smyga sig in i husen. Den helige ande, — säger reformatorn — smyger icke, endast satan, hvilkens sändebud alla vinkelpredikanter utan bref och sigill äro. Råka de få litet Guds ord i sig, kunna de icke hålla mun, utan skola bus ut med dem. Talaren yrkade sedan på lif inom alla de lekmannabefattningar, som finnas i våra kommuner och socknar. Önskade att nitälskande män der måtte väljas. Detta skulle framkalla en god, för staten och kyrkan välgörande anda. Prosten talade med mycken värma. Komminister Uddenberg (från Ålem) insåg både nyttan och nödvändigheten af lekmannaverksamheten. Presterskapet borde dock taga ledning af den. Orsaken till de öfverklagade irringarne vore presterskapet sjelft, som icke brytt sig om att med ordets kraft motarbeta dem. Guds församling har en mängd döda barn, som behöfva lif, och hvarigenom skola de få det? Genom Herrans tolkar. Men fältet är för stort för dem, patienterna för många. Presterskapet behöfwer nitiska lekmän till hjelpare. Sådana bör det omFatta med kärlek och förtroende. Kyrkoherden Ringberg (från Källa på Öland) trodde lekmäns andliga verksamhet vara mera missledande än ledande, då den företogs af olärda personer af alla yr-ken, som ieke kunde ha reda på de trosdogmer, hvilka ligga till grund för läran. Dessutom kunna de vara Adeeda af orena afsigter. Så hade varit fallet med flera som uppträdt på Öland. Under vistelsen der voro de mycket heliga och oegennyttiga; men en tid sefter afresan derifrån hade de tillskrifvit sina kära vänner i nåden och bedt dem sammanskjuta ett par hundra riksdaler. Hvad sägs härom? frågade talaren. V. pastor Jonsson (Mortorp) instämde med komminister Uddenberg; men ville tillägga att han hört lekmän tala så, att det ländt honom till upplysning och uppbyggelse. Många dyrköpta själar kunde genom konventikeln räddas. Vore det blott en enda, vore mycket uträttadt. Anförde sedan flera lekmän i nyare och äldre tid, hvilka verkat mycket godt. Adjunkten baron Falkenberg (från Öland) försvarade lekmannaverksamheten med bibeln. Hyste enfaldeligen den öfvertygelsen att en lekman vore rätt kallad, då han var elev af den evangeliskt-fosterländska stiftelsen i Stockholm. Talaren lät framskymta satt dessa elever vore utrustade.:med mera andlig vis;het än de, som utgå från akademierna. Man borde icke vara skuggrädd för de förra. Bestred i ödmjukhet prosten Ringbergs påstående att någon lekman skulle skrifvit till sina kära vänner, på Öland att :gifva dem 200 rdr riksmynt för det andliga besväret. Önskade få vederlägga det genom flera närvaTände embetskamrater, hvilka han åberopade som vittnen. Biskopen afbröt talaren, mildt och vänligt tillrättavisande, fästande Falkenbergs uppmärksamhet på att I man vid mötet borde tala om det vigtiga allvarliga ämne, som förehades, endast i en högre och allmänmare mening. Doktor Elfström (Mönsterås) yttrade attlekmannaverksamheten förekom äfven under den teokratiska ;mosaiska lagstiftningen i gamla testamentet. Instämde med prosten Carlstedt att den funnes lagligen äfven nu för tiden i vårt land, t. ex. sockennämderna, fattigvårdsstyrelsen, kyrkorådet c. Den ville dock -ha större utsträckning, vara massornas ledare i religion. Man borde icke, som vissa talare, anse de lekmän för helgon, som öfva sig i det andliga. yrket. Talaren hade erfarenhet att en obegränsad lekmanrnaverksamhet leder till oarter. Resande skollärare, :skomakare, skräddare, drängar — se der dessa hel:gon, som ofta utsprida villfarelser. De hafva förtrosende hos folket, emedan de förstå att tala dess språk. Förenade sig med de talare, som förordat att konwentikeln bör kontrolleras genom prestens närvaro. Annars sprida sig tusende villomeningar ut bland folket. Det frågar: hvad skola vi tro? -Uppdrog sedan en mörk skildring af konventikelpredikanters framfart. Många hade blifvit vansinniga genom deras predikande. Ansåg att statskyrkan och samhälJet böra vara fast förenade. Annars skulle det gå som i Förenta Staterna, der den: ene predikanten stiger upp på en tunna, den andre på en annan och ,ka mot hvarandra. En slitning från statskyr,skulle äfven omstörta våra sociala förhållanden. V. ter Kjellberg (Thorsås): Jag hyllar lekmannaverksam. heten af redan anförda skäl: Jag kan framställa glädjande bevis på att den verkar välsignelse inom nu församling. Jag har aldrig kunnat upptäcka att adenna verksamhet varit vilseledande. Jag har åhört min skollärare med nöje och uppbyggelse. Jag anser dock att det borde rangeras så, att ingen oordning på endra ställen eger rum. V. pastor Lagström Sar bland dem, som medgåfvo rått lekmannaverksanibeten hittills visat sig i en ömkig skepnad; den liknade ett yrvaket barn, som är ;kinkigt och icke vet twvad det yill, Dess skri är ett mödrop öfver kyrkan. Förordade dock tillåtelse åt! lekmän att predika, de måtte vara skräddare, skomakare eller skollärare, såvida presten i församlin gen ansåge dem skickliga att verka i ordet. Att resten stoppade munnen till på sa låna, vore att förhindra ordets kraft. ER Prosten Carlstedt invände att någon fientlighet mot lekmannaverksamheten icke yttrats vid mötet, Somis blott ville ha den ordnad. Man hade anfört dig kos natet i nya testamentet för att försvara en okontrolh lerad verksamhet af lekmän. Diakonatet var dock d ordnadt genom bön och händers påläggning. En dells talare tycktes vara mycket rädda om konventikeln. k En hade gått så långt, att han yttrat, att om blott In en själ genom densamma kunde räddas, vore det nog. Detta vore dock för litet. Dessutom glömde den åsyf-h tade talaren att omnämna de många som blifva vili seledda, som blifva vacklande och icke veta hvad de jv skola tro, som blifva förtviflade genom. vinkelpredi-k kanternas skrämskott. Konventikeln bör derföre afl presterskapet uppmärksammas. De som leda den äro å ofta fiender mot kyrkan och arbeta baptismen i hand: I e De äro frikyrkliga och bry sig icke om presten, dels vilja icke arbeta tillsammans med honom. Talaren jk a i d bade besökt konventiklar; men deras ledare äro listiga; si prestens närvaro tala de endast ren kristendom; men då de äro ensamma med folket, tala de i en :annan ton, nedsätta deras själasörjare och förkunna yillameninrgar. : Kyrkoherden 0. Melen frågade huru lekmannaverkt samheten bör ordnas. Pastor Lagström hadeskickatÅd homom på halsen en vinkelpredikant, efter hvad dens senare tllkännagifvit. Den gudlige mannen var mycket nä. Wis, då kyrkoherden undanbad sig hans t biträde i predikoembetet; emedan han själf Nandeli sköta sin församling. sÅhs, hade den kringrs andeg aposteln svarat, jag vet ait det behöfs mycke! väl jv Presterna utträtta så litet. Packa ni ertillör hemARS 20