Ännu aldrig har jag vikit från mitt crd, och hoppas derföre icke att jag nu skall göra det. Jag har en gång sagt, och detta upprepar jag: Min dotter. skallaldrig bära ert namn, aldrig blifva er hustru.n Då skall hon förblifva ogift; ty hon skal aldrig bära någon annans namn, aldrig tillhöra någon annan: såsom smaka. Jag är lika säker på att en gång, med ert samtycke, få föra Albertihe till altaret, som att jag nu står in-. för hennes nåd. Och jag skulle derigenom blifva nära slägt med min trädgårdsmästare! Ahl! min herre, ni är vansinnig. Nej, hys icke ett så vanvettigt hopp. Ni är orsaken att jag måste afstå ifrån att få grefve Stormhjelm till måg. och detta; min herre, skall jag aldrig förlåta er, aldrig upphöra att hata er för aJag skall en dag förmå hennes nåd att glömma sitt hat och skänka mig sin högaktning. Doktorn bugade sig och lemnade rummet. Utkommen från professorskan, stannade dok40xn ett ögonblick i förstugan, obeslutsam och tvekande. Han kastade en blick åt trappan. som förde upp till professorns och Albertine: rum, liksom han ämnat sig dit upp; mun endast ett ögonblick varade denna tvekan. Derefter gick han raskt ut på gården, men i stället att taga vägen åt porten vände han sina steg åt trädgården. Till höger, strax inwmanför trädgårdsgrindarne, låg en liten röd byggning, hvilken beboddes af trädgårdsmästaren. In i densamma gick doktorn, öppnade en dörr och inträdde i ett stort rum. I kakelugnen brann en mun4er brasa, och framför den satt uti en gammalmodig fåtölj trädgårdsmästare Bergström. Han var sysselsatt att på ett bord, som stod framför honom, sortera en. mängd frön. Runmets möblering bestöd af en gammalmod.g