RR rt re RR rn Aror SN me fe? re Å ag ny Stein, uppfostrad uti tidsenliga begrep och intressen, skulle göra sitt fädernesland er omätlig nytta. Öfver de förhållanden, som tillvägabrag de engelska partiernas närvarande ställning meddelar Independances Londonkorresponden följande: Före reformbillens införande fanns det e mer än tvenne partier i England: whigs oci tories. De senare befunno sig redan läng vid styret, då Cannings utnämnande af Georg IV till premierminister medförde en söndring emellan dem. Denne statsman var ej mindre utmärkt genom sin vältalighet och sin satiri ska förmåga än genom det omfattande i sinc åsigter. Han var böjd för katolikemancipa tionen och visade sig vara en dödlig fiende till enväldet. Deremot var han en motstån dare till parlamentsreformen. Katolikfrågar medförde fyra af hans mest ansedda kollegers afgång; deribland hertigens af Wellington och sir Robert Peels. Cannings ministe1 understöddes ända till hans död af whigs, aj de liberalaste bland tories och af konungen Wellingtonska ministeren, som deruppåföljde. söndrades i sin ordning genom frihandelsvännen Huskisons afgång, lord Palmerstons (efter att 25 år ha oafbrutet varit medlem a! regeringen) och hr Grants, sedermera lord Glenely. Så inträffade torypartiets fall och whigs upphöjelse under en tid af häftig agitation från folkets sida, hvilket förde till makten lord Palmerston i egenskap af utrikesminister och hr Grant såsom chef för kolonialdepartementet. Om man följer tories historia för att undersöka på hvad sätt de öfvergått till våra tiders liberalt konservativa, så finner man, att vid reformbillens utfärdande dåvarande oppositionen eller torypartiet ombildade sig under det nya namnet af det konservativa partiety. Emellertid förskräckte whigpartiet hofvet och aristokratien genom sina reformers hastighet, på samma gång som det afkylde hänförelsen hos folket, hvilket icke erhöll allt hvad det fordrade. Det var då som sir Robert Peel, vorden förste minister 1834, utfärdade sitt manifest för Samworth, hvarufti han omdöpte tories med namnet Konservativa, och af dem till valspråk reform af missbruk Jemte institutionernas upprätthållande. Här finner man fröet till det nuvarande kabinettets politik, ehuru det nödgats genomgå en period af söndring och strid för att komma till: den punkt, der vi befinna oss. De konservativa hade under sex års oafbruten opposition hållit sig nära förenade under sin nya fana, då sir. Robert Peel ånyo kom till makten, denna gång med full frihet att handla. Utrustad med mycken takt, understödd af hr Gladstone, hertigen af Newcastle och hr Herbert, förstod han leda sitt parti genom den kommersiella och fiskala reformens törnbeströdda vägar, tills omsider hrr Cobden, Bright och spanmålslagarnes motståndare tvungo honom att helt och hållet öfvergifva dessa lagförslager, Det var då som England fick bevittna en ny och olycksbringande söndring. Hr Disraeli uppträdde nu i parlamentet, och RR en följd af filippiker, utmärkta af en raft, hvarmed icke ens Cannings under hans mest lysande dagar kan jemföras, återförenade haj; det s. k. landtpartiet med tories emot sir RöVort Peel, hvilken då blef en populär minisier. Lord Derby, som vid denna tid ännu benämdes lord Stanley, var färdig att taga ledningen ar Sitt parti inom öfverhuset. Äfven hans motståndare erkänna att han är sin tids mest fulländade talare. Sir Robert Peel föll nu för det förenade angreppet af sina egna vänner, dem han gjort sig till fiender, och deras gemensamma gamla motståndare whigs, hvilka skördade vinsten af tories bämndlystnad, och nu kommo till väldet, Nu inträdde en ny period, som förberedde den följande sammanblandningen af partierna. Det stora anseende, hvaruti sir Bobert Peel stod hos allmänheten, gjorde det för honom lätt att nu spela rollen af en medlare. Likasom lord Palmerston nu, intog han då platsen af en chef för oppositionen utan att iakttaga någon fientlig ställning. Hr Disraeli, lord Georg Bentinck, lord John Manners och de öfriga cheferna för protektionistpartiet suto å samma bänkar som de förra ministrarne, hvilka hyllat frihandelssystemet, men utan någon politisk gemenskap. Ett likartadt fenomen visade sig på den ministeriella sidan. Whigs befunno sig vid styret under lord John Russells och lord Palmerstons ledning, och intogö skattkammarbänkarne, men: den stora massan af partiet, längre ned i salen, visade öppet, att dess sympatier voro för oppositionens nominella chef, sir Robert Peel. Så lunda -bar hvarje parti inom sitt sköte fröet till en inre söndring, och denna: sakernas ställning, vid den tiden ännu ny, har bibehållit sig ända intill våra dagar. Sir Robert Peels död, hvilken inträffade 1850, modifierade något litet. ställningen. Hans närmaste man, hr Gladstone, äfvensom sir James Graham, hr Sidney; Herbert, hertipe EEE EE -—