Men jag, jag har väl också en röst med, då det gäller mitt barn. Mycket sannt, ganska sannt, min söta, men inför lag betyder den ingenting. Nu, herr grefve, farväl; under inga förbållanden ger jag mitt samtycke till den här föreningen; hör du, min söta, under inga förhållanden., Härmed lemnade professorn rummet och professorskan qvarstod orörlig. Grefvens röst väckte henne. Min fru, ni hade. bort underrätta er om professorns tänkesätt och icke invaggat mig i förhoppningar, som aldrig kunde realiseras. Ni hade då besparat mig denna skymf och er. den förödmjukelsen att blifva tvungen säga, det grefve Stormhjelm uppslagit förlofningen med er dotter. Å Härmed skyndade grefven ur rummet, och ögonblicket derpå rullade hans vagn bort. Om hjulen af grefvens vagn gått öfver proessorskans hjerta, hade: de icke kunnat tillskynda henre en större smärta än den nu framkallade. I ett enda ögonblick hade hennes sköna förhoppningar blifvit sönderrifna, tillintetgjorda och hon sjelf skymfad. Midt ibland all denna förödmjukelse spökade tankarne på sonen och judinnan. Hon hade velat förkrossa dessa otacksåmma barn, som hoade så mycken smärta öfver henne, som gäcbade alla de förhoppningar om en lysande samhällsställning hon hyst; som gjorde henne till ett samtalsämne, kanske till ett. åtlöje. Hen kände att hon aldrig skulle kunna förlåta Albertine den förödmjukelse och det fre hon drifvit med hennes önskningar, on erfor en gränslös förbittring emot dottern. -Hennes första rörelse var att närma sig dörren, för att gå upp till henne, men hon hejdade sig och mumlade: kNej, Jag vill först söka lugna mina upprörda känslor innan jag säger något åt henne.