detta uttryck i rösten, som endast kärleken förmår förläna. Till min mor! utropade Albertine. Nej, till din far. Ack! Richard, du känner honom icke, huru svag han är för min mor, huru glömsk af sina pligter emot sina barn. Albertine! Haf förtroende för mig, och tro då jag säger: Jag skall i honom gifva dig ett verkligt beskydd. Vi vilja nu göra en kort redogörelse för hvad som tilldragit sig sedan resan ifrån Rönby. Vid sin ankomst: till hufvudstaden hade professorskan, oaktadt dotterns bestämda vägran, eklaterat. hennes förlofning med grefve Stormhjelm; modrens maktspråk hade likväl icke förmått Albertine att bära förlofningsringen eller att förändra något i:sitt sätt emot grefven. Hon var isande kall och tilltalade bonom aldrig med någon annan benämning än grefve, Professorskan var uppbragt och emotsåg med inre förtviflan sonens ankomst till bufvudstaden, emedan hon klart visste, att han skulle göra gemensam sak: med systern. Det tycktes dock som professorskan skulle hafva lycka med sig. När professorn återkom i början af Oktober, var: Albert: honom icke följaktig, utan hade qvarstannat i Tyskland och skulle icke återvända förr än i slutet af Növember. Man väntade honom nu dagli: gen, och derföre hade professorskan beslutat att lysningen skulle ega rum innandess, så att steget oåterkalle!igt vore taget. En het strid hade professorskan haft med Albertine den ofvannämda torsdagen. En strid, som den kalla, känslolösa qvinnan icke med lugn kunde bestå; ty dottern hade legat vid hennes fötter och bönfallit att hon icke skulle uppoffra henne; men professorskan,