Begrafningsplatserna inom hufvudstaden. Vi meddela bär nedan det utlåtande, som justitiekansleren under den 4 Juni detta år afgifvit till regeringen angående den å bane varande frågan om utfärdande af förbud mot liks jordande inom hufvudstaden. Utlåtandet lyder som följer: Sedan, i anledning af öfverståthållareembetets den 6 Juli 1855 und. gjorda framställning, att Eders Kongl. Maj:t, efter vederbörandes hörande, täcktes bestämma viss tid, efter hvars förlopp de inom hufvudstadens bebodda delar belägne kyrkogårdar ej vidare må till dödas begrafvande användas, Eders Kongl. Maj:t; under den 14 i samma månad, anbefalt Stockholms stads konsistorium att öfver denna framställning höra hufvudstadens församlingar och med deras yttranden samt eget utlåtande till Eders Kongl. Maj:t inkomma; så och efter det församlingarnes yttranden och konsistorii utlåtande blifvit till Eders Kongl. Maj:t insände, samt öfverståthållareembetet, som lemnats tillfälle att deraf taga del, med bifogande af ett å svenska läkaresällskapets vägnar den 28 April 1857 afgifvet yttrande om det i sanitärt hänseende menliga inflytande, som bruket att i grannskap af boningshus inrätta begrafningsplatser, i allmänhet medförde, den 27 Juni nyssnämde år med ytterligare framställning i ämnet till Eders Kongl. Maj:t inkommit, har, genom nådig remiss d. 18 derpåföljde Aug., Eders Kongl. Maj:t, med öfverlemnande af omförmälte handlingar, befalt justitiekanslersembetet att öfver berörda mål, i hvad detsamma innefattar fråga om upphörande för egare till enskilta grafställen i kyrkor eller på kyrkogårdar inom hufvudstaden af rättigheten att sådane pgrafställen vidare begagna, med und, utlåtande till Eders Kongl. Maj:t inkomma. Vid fullgörande af denna nådiga befallning tillåter sig justitiekanslersembetet till en början antaga, att man i allmänhet icke lärer ifrågasätta att ju antingen båda eller endera af statsmakterna måste kunna förbjuda en medlem uti ett samhälle att vidtaga åtgärd, derigenom annans eller andras lif eller helsa utsättes för större fara, De tvifvelsmål åter, som torde uppstå vid behandling af förevarande ämne, äro: 1:o om begrafvande af lik i kyrkor och på kyrkogårdar, som, äro belägne nära intill menniskoboningar, är för andras lif eller helsa vådligt? 2:0 om denna våda är så betydande, att ovilkorligt förbud mot begrafningar å dylika ställen bör utfärdas? 3:o hvilken myndighet det, i sådant fall tillkommer att härom förfoga? — samt 4:o hvilken form bör gifvas åt ett dylikt förfogande för att med minsta uppoffring snart åstadkomma åsyftad verkan? För att kunna besvara den första frågan har jag sökt förskaffa mig upplysning angående orsaken till införande af bruket att begrafya lik i kyrkor och