Dermed kysste han Jenny på pannan och räckte handen åt majorskan, tilläggande med en hjertlig blick på den senare: b Sådan mmodren är, sådan blir ock dottern. a Professorskan hade noga öfvertänkt huru hon borde handla. Hon hade kommit så långt, att hon slutligen ansåg hela Marthas historia om doktorn för ett fullkomligt misstag. Martha hade uppfattat saken oriktigt. Hon, professorskan, räknade ut, att det alldeles icke var Albertine som stämt möten med doktorn, utan Minna. Nej, det kunde icke vära hennes dotter, som glömde sig ända derhän, att fatta kärlek för en man af så låg härkomst. Hon, fröken von Krug, kunde icke gå så långt i glömska af sin egen värdighet, af det som var passande för telningen af en adlig ätt. Det var icke möjligt efter den uppfostran professorskan gifvit sin dotter, att frön så skulle kunna förgäta modrens ifrån bardomen inskärpta lärdomar. Nog af, det måste Vara en omöjlighet; och i alla händelser ansåg hennes nåd det klokast att icke alls vidröra saken med sin dotter, utan låta Minna ensam uppbära hela skulden derför, antingen hon var skyrdig eller icke. I fall Albertine verkligen glömt sig ända derhän att, såsom Martha påstod, men professorskan förkastade, verkligen förälska sig i en trädgårdsmästares son, skulle hon likväl aldrig våga erkänna ett sådant förhållande för sin mor. Och med antagande deraf, vore det en fin politik att, i alla möjliga fall, låta Minna gälla för den skyldiga och med detsåmma få en giltig orsak att jaga henne ur huset. När professorskan var klädd, lät hon tillsäga Albertine, att hon-efter frukosten skulle kommä her i paviljongen, emedan hon önskade tala vid henne. Professorskan hade