Albertine hade de två första dagarne efter valen på D— varit dömd till arrest på sina um. Hennes ensamhet hade likväl en gång örljufvats af professorskan, som hållit ett ångt och föga uppbyggligt tal, huru straffvärd Albertine var, som vågat sätta sig upp mot henne, huru ett barns skyldighet är att olindt lyda sin mor m. m. Icke ett enda ord ef kärlek, tillgifvenhet eller ömhet gick öfver denna mors läppar, som var främmande för alla sådana känslor. Hon hade gifvit sina barn lifvet, och hon ansåg sig derföre ensam hafva rätt att förfoga öfver dem, hvarföre hon ifven förnekade dem all rätt att hysa en sjelfständig tanka. Det lif hon skänkt dem tillHörde, enligt hennes åsigt, icke dem, utan henne. Jenny hade, trots nådig tants tillsägelse, att Albertine såsom opasslig önskade vara allena, smugit sig upp till kusinen; hon pratade och skämtade så hjertligt och gladt med Albertine, att hon ovilkorligen intog till sin fördel och förskingrade en del af den tungsinthet, som beherrskade henne. Minna stod i många hänseenden för långt under Albertine att kunna rätt förstå en själ sådan som hennes, Hon kunde derföre icke gerna göras till en förtrogen af alla de tankar och känslor, som lefde hos Albertine. Under samtalen med Jenny, dessa tvenne dagar, då hon var beröfvad allt annat sällskap, hade Albertine lärt inse, att en sådan vän som Jenny skulle för henne vara en rik källa till tröst och hugsvalelse. . tjktter arrestdagarne följde tvenne veckor, som förflöto utan all beröring emellan doktorn och Albertine. Morgonpromenaderna fortsattes, men nu utgjorde Jenny tredje personen. Dagligen var grefve Stormbjelm på Rönby. nästan beständigt åtföljd af baronen. . Grefven bokstafligen marterade Albertine med sin