Professorskan borrade sina ögon i dottren.. ned ett så hårdt och befallande uttryck, ati :Albertines: första: ovilkorliga; rörelse var; att sänka hufvudet; men i nästa ögonblick .restc hon-det åter och mötte moderns blick med ett lugnt och bestämdt uttryck, i det hon sva raådetan of :o pJag.trodde mig hafva. sagt. herr grefyen, -attjag icke ämnade dansa .mera i afton. Men jag önskar att du dansar. .ADet der ordet jag önskar lät som jag befalfer 4 professorskans mun; men Albertine hade beslutat sig att strida och fast föresatt sig att icke en hårsmån gifva vika, Derföre svarad hon med samma lugn: Jag känner mig trött och är verkliger ledsen att icke kunna uppfylla mammas Öönaskan! . Ni ser, min nådiga, att jag är-ohjelplig fallen i onåd, inföll grefven. Fröken Al bertine står icke att beveka. Jag hade hoppats, herr grefve, sade Albertine med högburet hufvud, att: ni skull hafva tillräcklig aktning. för..min vägran at icke genom min mor söka tvinga. mig til hvad jag icke villm : Professörskan blef askgrå, grefven purpur röd. Den senare bugade sig likväl artigt för Albertine och; framförde. en förbindlig ursäkt hvarefter han aflägsnade sig. Men professorskan, som nu icke Kunde uttala hvad ho; hade på hjertat, gick ifrån dottern, med et så hårdt och förfärligt uttryck i sitt ansigteatt Albertine dervid kände hjertat. skälfva i sitt bröst. Emellertid tänkte hon: Handsken är kastad, striden är börjae. Kanske skall jag förgås i den; men lika godt! hvarför harjag..väl. hädanefter att lefva Hade Albertine varit en svag flicka, skulle tårarne framträngt i hennes ögon; men hon vä? van att kufva hjertats känslor, och) på detta :