landet? frågar Göteborgskollegan. — Medgif, benägne läsarel — att med en sådan bevisningsmetod kan man försätta hälleberg. Såsom lätt inses, går vår kollegas hela sträfvan ut på, dels att bevisa att densutländska skuld, som redan graverar landet, är af ingen den ringaste betydenhet, och dels att vi utan den minsta våda alltför gerna: kunna :och-äf-1 ven ovilkörligen böra öka den— till huru högt Belopp, beror på smak, för att tala med Kajsa Warg. På det att den befintliga utländska skulden emellertid -icke skall taga sig för illa ut, beräknas den af vår kollega blott på lumpna 118 millioner riksdaler: att den vid 1860 års slut kan uppgå till 150 millioner rår, anser han dock ej otroligt, men derjemte icke vara af särdeles betydenhet, nästan väl litet. Han finner dessa 118 millioner rdr utländsk skuld alls icke tynga i vågskålen, enär desamma, fördelade på ET 70,800 bemmän, utgör lott något öfver 1600 rdr på hvarje hemman — och det är ju en bagatell? Han glömmer visserligen att dessa 1600 rdr pr hemman icke äro den enda skuld som belastar dem; att öfverhufvud taget minst ett lika stort belopp inländsk skuld, till publika kassor och enskilta, graverar dem; men det fal er sig ej så noga. Att, i samma mån joren blir mera skuldsatt, egarne af densamme vergå till sina fördringsegares arrendatorer, är en omständighet som vår: kollega visst icke bekymrar sig öfver, ej heller att detta vasallskap blir:-mera: tryckande ju mera den utländska skulden växer till. Stark i kalkylen, kommer vår kollega till den åsigten, att vår nationalförmögenhet motsvarar 2800-millioner riksdaler: fördelad på rikets folkmängd .(8,600,000 invånare) — säger han — hänvisar denna summa på en förmögenhet för hvarje af omkring 800 rdr. Till högre belopp kan han dock icke uppbringa den; men den skall: naturligtvis stiga otroligt, om blott ökade kapitaler, medelst skuldsättning i utlandet, anskaffas; ty det är ju dessa ka pitaler, som skola afkasta, räntan oberäknadn, tio procent, Förmedelst sådana hugskott, ett idkeligt assignerande på den ofantliea vinst som dei utlandet upplånta kapitaler skola bereda oss, är det som de entusiastiska hängarne af det utländska skuldsättningstemet bevisa detsammas förträfflighet, och ör att få det i sin fulla utsträckning antaget, äro de intet ögonblick tveksamma att bevilja auslag till ålla upptänkliga statsutgifter, hvilka genom sin vexelverkan komma nationen tillgodo och bibehålla — ja. öka. .— den eftersträfvansvärda höga dieten. Vi stanna bär, för att nästa gång säga några ord i anledning af vår kollegas, men särdeles insändarens i Svenska, Tidningen yttranden: om: inländsk och utländsk skuld. — Äfven Östgötha-Correspondenten har i dessa dagar egnat en uppsats åt den finansiclla frågan, och vi finna med tillfredsstäöllelse, att tidningen bufvudsakligen delar de eter vi uttalat i:afseende på den utländska j.uldsättningen, de farhågor vi: uttryckt för ev vid nästa riksdag öfverhandtagande skuldtningsmani och angelägenheten att i tid niotarbetadenna iksförderfliga tendens. Lika d oss anser Östgötba-Correspondenten det edes vara af största vigt, att den allmänna opinionen, det lugna praktiska förståndet hos nationen måtte vakna till fullt medvetande af dn kritiska ställningen samt i tid ledande uttala sig. Tidningen befarar emellertid, att uan någon inom riket mera spridd organ till förfogande, skall svårligen det praktiska förståndet kunna göra sig hördt och utöfva sitt helsosamma inflytande, och vår kollega vänder sig derföre med en uppmaning till. Aftoubladet —— såsom varande den enda -oran, som icke blott till; följd af sin stora omsättning, än äfven till sitt omfång skulle kanna gifva plats åt en så vidt omfattande diskussion,:— att öppna sina. spalter för er fri öfverläggning i.det riksiotiga ämnet. Då emellertid författaren i )stg. Corresp. i sammanhang härmed yttrar ett slags tvifvel, huruvida. Aftonbladets redaktion skall vilja tillåta en sådan diskussion, och han säger sig minnas den tid, då Afton-bladsredaktionen förklarade, att den ogerna emdttog insända uppsatser, emedan. den skref sjelf, så böra vi icke uraktlåta att: nämna, att åtminstone den nuvarande redaktionen aldrig proklamerat något sådant publicistiskt prohibitivsystemp, utan tvärtom alltid, såvidt utrymmet medgifvit, intagit äfven insända uppsatser, som behandlat frågor af allmänt in:resse och hvilka synts oss innehålla någontilig i sak, förtjent att komma till ållmänhetens kännedom.Sådant har mycket ofta skett.äfven ifall, der deinsända UfRatema varit stridande mot de åsigter vi sjelfve förfaktat, och detär vår afsigt att hädanefter som Hittills; i den nu åbåne varande frågan, likasom i hvarje annan, följa samma grundsats. Om för öfrigt Aftonbladsredaktionen möjligen nu kani detta bänseende lättare gå insändares önskningar tiil mötes, än fallet varit tillförene, så torde orsaken dertill ick8-vara någon annanyän att tidningen numera erbjuder ett vida större utrymme än tillförene, sedan dess format blifvit tid efter annan så Betydligt utvidgadt, just för att kunna. möta det städse växande brhofvet af ett allsidigt skärskådander af-dagens frågor och fällständiga redogörelser för dagens händelser och för företgelserna på älla de områden för mensklig verksamhet och forskning, dem nutiden har ahspråk på att publicisten. skall följa med sin uppmärksämhet: s— 2 Tmes för den 7. dennes meddelar nu ur enskilta bref från Peiho en omständligare redogörelse för de underhandlingar, som den 5 Juni egt rum emellan de europeiska makterna . och Bofveti Peking. Dager förut hade tvenne kinesiska ministrar af hög rang anländt till Tien-sin. Den ene åf dessa var en kines. den andre emtartar. Den förre, Kweiliang, beskrif-. ves! vara omkring 73 år gammal, af ett godlynt utseende, utan öfvermodi: tal eller -åthäfvor, och, som det synes, bestämd-att ?förBERO, I FA a Ake RR mm Ae