antal mindre. belöpande sig inalles till öfver 150 dagar, eller, fem månader. Dessa hållas med stor. noggrannhet, och ehuru den måttlige: greken tillfredsställer sin hunger med bröd, oliver och lök, förminskas hans arbetsförmåga deraf. dock betydligt. Slutligen sätter ban kronan på den ringa framgången af sitt åkerbruk genom sin öfverdrifna fåfänga, som hindrar. honom att misstänka, det någonting återstår för honom i verlden att lära. En engelsman; som länge varit bosatt i Grekland, försäkrade mig, att det till följd af detta karaktersdråg var nästan omöjligt. att lära hans arbetare någonting. Så snart han gaf dem anvisning huru något skulle göras, erhöll han, i stället att blifva åtlydd, underrättelse, buru det kunde göras för att blifva än bättre. Efter tjugofyra års erfarenhet förtvifilade han om möjligheten af deras förkofran. Jag fann det grekiska landtfolket i allmänhet ärligt; Visserligen voro vi två eller tre gånger utsatta för att blifva remtaf bestulna. men sådant kan hända resande i hvarje land — undantagandes i Sverge. De, som hafva det sämsta ryktet, äro de vänligaste och angenämaste. De mainotiska röfrarne, såsom de kallas, delphierna och dorierna äro ett godmodigt, gladlynt, gästfritt folk, och. jag; skall länge minnas dem med nöje. Den försigtige resanden behöfver ej längre tveka att besöka Grekland af fruktan för åsynen af barska palikarer, som i bergspassen emot honom rikta sina långa bössor. Norra Grekland har denna vår varit öfversviämmadt af ett röfvarcband under anförande af chefen Kalabaliki men inom de sista tio dagarne har han sjelf och de flesta af hans band blifvit skjutna af regeringens trupper nära Thebe. Då vi på resan till Chalcis passerade berget Parnes, mötte vi tre personer, som vi ansågo. vara flyktingar från hans band. Med Kalabalikis död äro röfverierna undertryckta i Grekland: Sedan 1854 har antalet af skjutna eller afrättade röfvare uppgått till 493. Jag måste emellertid på krigsministerns auktoritet uppifva att af detta antal hafva endast 20 varit födda inom konungarikets gränser. Utom Greklands vårdslösade fält och skoar, har det äfven försummade grufvor. Det nnes ännu i Pentelikus materialier till -hundra Parthenonvs: den hvita glaslika marmorn i Naxos och Paros, dyrbar verde antique och rouge antique i Taygetus; stenkol på Eubea; svafvel Spå näset och smergel på Naxos. Det säges att Paros skatter skola undersökas, men af de öfriga mineralierna upptagas endast svafvel och smergel tillobetydlig qvantitet. Åkerbruk bör likväl utgöra föremålet för ett folks första bemödanden, och intilldess Grekland har vägar för att transportera sin säd, sitt vin och sin olja kan det svårligen göra sina mineraltillgångar inbrinande. Jag har ännu icke hört någon geologisk undersökning af landet omtalas, men jag känner en skicklig ung officer, som. på styrelsens befallning och bekostnad tillbringade aderton månader i Turkiet, för att.der hemligt anställa militäriska rekognosceringar. Uppgör en plan för det Cephissiska fältets vattnande, och du erhåller artiga snäsor; uppgör en annan plan till Konstantinopels befästande, och du blir väl belönad. Men nog af torra, statistiska uppgifter. Låt mig icke förlora de på en gång vemodiga och ljufva tankar, som denna sista afton i Athen hos mig framkaltar! Solen sjunker i klar. saffransgul glans bakom Dapines pass, och ett. purpurskimmer leker på de höga,:kala sidofna af Hymettus. Framför mig höjer sig Åkropolis med sin skönhetskrona, Parthenon, på hvars snöhvita panna tvåtusen års solnedgångar lemnat sitt gyllene skimmer. På afstånd ligger det Egeiska Hafvet, hvars sakta hviskände vågor dansa i musikalisk rytbm in erhot Themistocles i klippan uthuggna sarkofag. Platos oliver sprida ett silfverskimmer enom den skymning, som smyger sig öfver Atticas slätt. Mången afton har jag betraktat detta herrliga landskap, men aldrig syntes det mig så tjusande som nu, då jag öfverskådar det för sista gången. Hvarje drag i de odödliga bergens konturer, hvarje ärrbetäckt marmorsten i de majestätiska ruinmasgorna, hvarje blodröd anemon på Ilissos strand och hvarje asfodell, som blomaar på höjden vid Colonos — jag känner dem och de kän na mig. Icke som en främling skall: jag lemna Athen, icke som en resande, hvilken otåligt söker nya föremål, utan med saknaden hos en, som känner och älskar den heliga jorden och för hvilken det varit på en gång en helgedom och ett hem. rn nn