inse nödvändigheten för sig att frivilligt ned lägga en befattning, för hvilken han genon sitt otyglade lynne är så olämplig, eller oci läroverkets eforus vara nog svag att för per sonens skuld förbise läroverkets bästa, son ej kan annat än lida af det dåliga föredömt dess egen rektor ger i detta afseende, före ställa vi oss att föräldrar och målsmän til sålunda misshandlade barn ej skola kunn: medgodt samvete underlåta att begagna sig af det skydd till lif och lemmar som svenske lagen utsträcker till de minstå som de största på det att genom statuerandet af ett exempe all sådan vexation för framtiden må upphör vid våra läroverk. Tidningen Upsalas berät telse är, med afdrag af några onödiga brode rier, af följande lydelse: Lärjungårne i härvarande katedralskola hade knap past hunnit, vida talrikare än vanligt, samlas den 24 Aug. för att begynna ett nytt läseår, förrän en ny högst sorglig och beklagansvärd tillämpning af der barbariska och omenskliga bestraffningsmetod, son följes i detta mönsterläroverk och alltför ofta gifvi! anledning till de allvarsammaste anmärkningar och klander, nödgar oss att bevittna fortfarandet af detta råa, okristliga och afskyvärda missbruk. Det är denna gång återigen rektor Annerstedt sjelf, som inom ett svenskt läroverk äflats och temligen fullkomligt lyckats förtjena jemförelsen med en rysk profoss. ! Lördagen den 28 Aug. hade vid hr rektorns anankomst något stoj förts i en af de lägsta klasserna af tvenne yra 10-åringar. Rektor går in, tager reda på den enes namn, men icke på den andres. Klas-läraren var ännu icke kommen. Saken stannade nu vid några ord och hotelser, ty rektorn var denna gång icke klädd i det vanliga spanskröret. Men efter att hela lördagen och söndagen hafva haft tid till manlig och värdig besinning deraf, att ett barn alltid är lekfullt och af sin yra lätt kan förledas till något mindre stoj innan dess lärare ankommit, infinner sig rektor Annerstedt före bönen måndagsmorgonen den 30 Aug. i samma klass, nu vederbörligen försedd med det ökända, jernskodda spanskröret. Gossen, som är 11 år gammal och son till handlanden J. Weström härstädes, befaldes medfölja rektorn upp i ett enskilt rum, men vägrade af rädsla, hvarefter hr rektorn genast började med spanskröret tilldela honom slag på slag öfver hufvud, begge axlarne, armarne, och ända ned på benen med den kraft och häftighet, att skoningen å spanskröret genast vid första slagen öfver hufvudet föll af käppen och långt fram på golfvet samt upptogs af de uppskrämda barnen och återstäldes. Derefter befaldes kamrater att hålla Weström under bastonadens vidare fortsättande tills, såsom det synes, rektorns egna krafter omsider nödgade honom sluta den omenskliga misshandlingen. Gossen fick derefter bevista bönen och lärotimman till slut, men beklågade sig vid hemkomsten öfver svårt illamående samt sveda och värk. När barnet afkläddes, befanns det ega 19 särskilta blånader och blodviten, deraf ett hål i hufvudet. Det har sedermera undergått vederbörlig läkarebesigtning, men likväl ej förr än en stor del af blånaderna och knölarne för det mesta häfts. Dock återstodo ännu å den spädes kropp tillräckligt många och svåra bevis-om det grofva våld rektorn mot detsamma föröfvat, för att kunna lemna ett rättsmedicinskt intyg öfver dess omensklighet. Det lärer nemligen hafva visat sig, att slagen öfver skulderbladen lätt kunnat bräckt desamma, likasom hålet i hufvudet ådagalade huru litet undseende hr rektorn vid tillfället haft för den spädes lif och lemmar. Till råga på olyckan att råka ut för en sådan misshandling sällade sig, såsom man förmodar af den härigenom uppkommande svaghet och stelhet i hela kroppen, att gossen sedermera fallit och dervid vrickat eller äfbrutit ett ben i ena armen, derest ej detsamma redan varit svårt skadadt af slagen, Helst blånader funnos på begge sidor om det sålunda lederade stället. Gossen är nu sängliggande och förmodas i bästa fall få hålla sängen minst tre veckor. Till berättelsens fullständighet hörer äfven, att rektor Annerstedt både vid misshandlingstillfället förebrått gossen samt sedan vid föräldrarnes besök hos honom för dem uppgifvit, såsom det enda bevis på gossens okynnighet, att han skulle en gång förliden termin hafva, när han mött rektor A. i skoltrapporna, icke iakttagit den stela allvarsamhet i minen, som också