ind YAl AKUUNA UC, SOL liPd IfOP UC Iiflarc -TUICISTIHUaA, handla endast och allenast af samma rena afseende. Han vore ingen vän af. splittring, ty den vore åf djefvulen, men här vore egentligen fråga om hurv splittring skulle förekommas, och det trodde han icke kunna ske genom tvångslagars stränga handhafvande, utan endast genom ett trognare bruk af sanningens makt. Hofpredikanten Angeldorff ville tacka kyrkoherder Hammar för det medgifvande han ansåg honom ge nom detta tillkännagifvande hafva gjort. Domprosten Bring ville icke tro, att splittring kunde förstöra allt, i fall den redan fiones, men ansåg, att man borde taga sig till vara att genom lagstifning framkalla en sådan splittring. Prosten Falck anmärkte, att kyrkoherden Hammar förklarat splittring vara af djefvulen, och kunde icke förstå huru detta kunde stå tillsammans med lofprisandet af sådant samhällsskick som underhåller splittringen. Kyrkoherden Ternström påminde att det äfven i fordna tider varit lif inom kyrkan, långt innan de nya rörelserna börjat, och att det t 1 och med varit ett friskare lif än nu för tiden. Det syntes derförc! som statskyrkan icke skulle vara hinderlig för det andliga lifvet. Talaren trodde, för sin del, att den tvärtom vore-på mångahanda sätt beforderlig för detta. Deruti instämde hofpredikanten Angeldorf. hvilken ock fann att de andliga behofven lika vä nu som fordom kunna af statskyrkan tillfredsställas. Den 5:te satsen, der det framställes att läroståndei bör vara berättigadt, ja förbundet, att icke afsluta sig för något område, vare sig statens, vetenskapen: eller konstens,, förbigicks utan diskussion, Öfver den 6:te: Är då allt vordet nytt i Christo v. 17, det är, från en annan sida ämnadt, att i det från honom utgående nya lifvet upptagas, så är vä: sjelfklart, att läraren måste vara deri fullt upptagen ete. samtalades helt kort och mötet vände sig-till behandlingen af Den 7:de satsen, Törande läroembetet. Klarare änr i.v. 18 sker, kan det väl svårligen uttalas, att predikoembetet är af Gudi; är lika mycket som försovinge sjelf ett föranstaltande ofvanefter, och icke ett utflöde af den presterliga församlingen Dethe ter vidare: Är ock det presterliga kallet ett embete. huru skulle det vara gemensamt för alla trogna? De vore ju då icke ett embete, utan en allmänning. Att iå detta fall underkasta sig den gudomliga ordningen synes då för enhvar, som menar väl med sig sjeli och andra, vara nog så vigtigt, som att anse sig alj omständigheternas tvång kallad att genombryta den.samt slutligen: Må vi då icke frukta att gent emot tidsandan högt uppbära vårgudomliga fullmakt; på samma gång vi af Honom, som gifvit oss den, ned 4 kalle nåd att alltmera rätt uppbära den! Kyrkoherden Hammar uppträdde först emot denna sats. Han kunde, icke förstå hvarför det i satsen sades, at; predikoembetet blott är ett föranstaltande ofvanefter och icke ett utflöde af den presterliga församlingen. Att det.är ett föranstaltande ofvänefter, det visste han, men han visste icke annat än att det tillika är ett utflöde af-den presterliga forsamlingen. Det är församlingen, som har fått Herrans nåd sig tilldelad och Herrans nådemedel sig anförtradda och det är församlingen, som har fått Herrans bud: Går ut i hela verliden. När Herren gaf apostlarne detta budet, så representerade de församlingen. . När Herren utgöt sin ande på pingstdagen, utgöt han der öfver församlingen. Gåfvorna och embetena äro mån gahanda, men anden är en. När församlingen har fått Herrans nåd och -Herrans anda, afskiljer den skickliga män till utöfvande afsina mångahands embeten, män, som till embetet hafva andans-gåfvor. Predikoembetet är således ieke i samma. mån soni försoningen, endast ett föranstaltande ofvanefter, ty försoningen är en gång skedd och. fulländad genom Herran allena, men till embetet förordnas menniskor, som till följd af försoningsnåden hafva gåfvan dertill. Derföre ligger lika mycken vigt vid vocatiointerna, som vid vocatio externa, ja så mycken vigt vid den förra, att om den senare af den döda för samlingen icke varder meddelad den, som har gåfrar till embetet, så varder denna ändock drifven till offentlig läroverksamhet, som icke-kan eller bör förhindras; t. ex. Petrus Valdus. Samvetet kan väl felz och den-som ej har embetets gåfva kan af köttslig bevekelsegrund tro sig kallad till. embetet, men då ville hr Hammar svara en sådan: Du felar, ty hade Herren gifvit dig embetet, så hade han ock gifvi dig gåfvan. Fr H. påminde att äfven den svenska kyrkolagen (19 kap. 11.5) tillåter lekmannapredikningar, men -bjuder blott, att då predikanterne icke äro kände eller af pålitlige män vitsordade, måstc de hafva biskops eller konsistorii tillåtelse dertill. Hofpredikanten Angeldorff fröjdade sig öfver den bekännelsen af kyrkoherden Hammar, att predikoembetet är af Gudi och ett föranstaltande ofvanefter då man tillförene trott honom endast anse det såson: ett utflöde af den presterliga församlingen. Hr Angeldorff ville då också å sin sida medgifva, att lekmannaverksamheten troligtvis, sannolikt, ja ganska säkert kunde vara godartad och välsignelsebringande blott den höle sig inom tillbörliga gränser. Kyrkoherden Ternström instämde med hofpredikanten Angeldorff. Han fordrade dock för lekmäns ar bete i ordet, att de måtte icke blott pröfvas af vVederbörande auktoriteter, utan äfven ordineras, att de icke finge följa blott vocatio interna, utan äfven måste vänta på vocatio externa. Hvad Petrus Valdus beträffar, så var det en annan sak med honom. Han lefde på en helt annan tid än vår. Det var en tid. då -en djupt andligt mörker hvilade öfver kyrkan och att Gud då framkallade sådana män, som t. ex Petrus Valdus, ville hr Ternström jemföra -med-profeternas kallelse. under förderfvets tider i Gamla I Testamentet, men nu, i vår tid, hvad kan föranleda en sådan utomordentlig verksamhet, ett sådan öfver. springande af alla gränser? Den tid, som var bestämd till diskussion öfver satserna, var tilländalupen. Satsernas författare nedlade sitt presidium, under tacksägelser till höger och venster. Biskopen intog katedern och tackade prosten Falck för hans väl utförda presidentskap, med tillkännagifvande, att han fått honom i testamente af sin företrädare, hvilken hade påtänkt ett prestmöte och för detsamma utsett prosten Falck till preses. Angående den sist förda diskussion om embetet, ville biskopen, icke för att dermed imponera på någon, utan blott för att ärligt uttala sin bekännelse, tillkänvagifva, att han i denna tvistepunkt närmast anslöt sig till och öfverensstämde med den af kyrkoherden Hammar försvarade åsigt och teori. Mötet öfvergick derefter till behandlingen af de frågor, som i biskopens cirkulär finnas upptagna, och sysselsatte sig större delen af tisdags e. m. och onsdags f. m. med den första, angående ändamålsenligaste sättet för kristendomsundervisningens.. meddelande, hvarvid en liflig diskussion om bibehållandet eller förkastandet af utanläsning af katekesen uppstod. Biskopen uppmanade. professorn i pastoralteologi vid Lunds mniversitet, domprosten Bring, att först yttra sin, åsigt. Domprosten -ansåg, att man icke borde afskaffa utanläsning, men ville att-barnen först skulle läsa katekesstycket innantill för läraren under dennes förklaring af ordaförståndet, innan de: fingo lära stycket utantill. Derefter utbad sig biskop Thomander att få höra biskop Björck i detta ämne. Den senare beklagade, att en tanklös utanläsning af katekesen verkat mycket skadligt i församlingen. Han ville, att hufvudsakligen endast Luthers lilla katekes skulle läras utantill, men att derjemte borde anskaffas en läsbok, som. vore en förklaring öfver katekesen, utan att vara framstäld i frågor och svar. Derjemte kunde påslutet af hvarje stycke följa korta satser och bibelspråk, som uttryckte styckets innehåll och som af barnen kunde läras utantill. Professor Toren uppmanades äfven att yttra sig. Han betonade ännu starkare än biskop Björek det förderfliga uti. en tanklös utanläsning och trodde, att den var skulden till en stor del af kyrkans inre skador, både till okunnigheten hos det lägre folket ochintifferentismen hos de högre. fs or fees Tar ol ÖST TR MM DM magra me rm