allmänna kristna medvetandet ej pliotb FOorarar Iltstämmighet, utan äfven att kyrkan eger rätt framtvinga denna likstämmighet. Detta kallas puseyism och den går, såsom bekant, raka vägen till Rom. Men vi vilja icke blifva några puseyister eller papister, vi vilja fortfara att vara lutheraner, och då papismen icke tillåter, att bibeln läses, söka vi derföre Tatt så mycket som möjligt sprida den heliga boken. Herr B. tillkännagaf att han här icke riktat sitt tal mot någon viss person, men ville säga: Af frukten kännen I trädet. Biskop Thomander påminde att personerna böra fredas i diskussionen, och att man icke egde rätt att här uttala klander emot någon myndighet. Hanhade i går erinrat om obefogenheten att här klandra öfverheten, han måste i dag upprepa detsamma i afseende på myndigheterna. Kyrkoherden Ternström ansåg det nödigt att blifva vid sjelfva saken. Han hade icke talt om läseriet i n. ö. Skåne eller i Sverge i allmänhet och han trodde icke någon vara så obillig, att vilja härleda :katocismen från det hållet. Pastor Holmberg ville å det yngre presterskapets vägnar uttala sig emot doktor Bergman och betvif lade att någon ung prest kunnat fälla sådana yttranden, som herr B. anfört. Talaren önskade derföre; att doktorn ville uppgifva namnen på dem, som kunnat göra sig till något sådant skyldige. Biskop Thomander: nInga personligheter!s — Biskopen trodde icke att doktor Bergman vore villig att efterkomma pastor Holmbergs uppmaning och tillkännagaf, att sådana interpellationer här icke finge förekomma. Kyrkoherden .Lundbergsson hade med sorg sett huru vår kyrka anfalles af främmande Den som rest i utlandet har nog kommit i erfarenhet af huru densamma vanställes. Man blir der ansedd såom ka tolik och lemnas icke tillfälle att försvara sig. Tidningarne draga fram alla möjliga dåligheter om sven ska kyrkan, och om något är sant, är dock det mestå osant, Talaren kunde icke ens -beskrifva hurv betryckt han känt sig i främmande land och hurv man. der lagt våld på hans frihet att försvara den angripna. Han hade aldrig hört en sådan bitterhet emot olika tänkande, som just från dem; hvilka de! arbeta-för religionsfriheten. — Man skulle dessutom vara. blind, om man ej såge hvarthän katolikerna syfta Hr L. hade talt med katoliker, som öppet sagt, ati Sverge endast är ett bortkommet land; och af allt framgår, att Röm icke öfvergifvit hoppet at! återvinna -det bortkomna. Katolska kyrkan tä väl disciplinerad och den förstår ganska skickligt att betjena sig af allt; må vi derföre vara på vår vakt att vi icke genom egna brister och misstag bana en väg för fienden. Vår kyrka måsteega myc-i ken kraft, för att kunna stå emot, och vi behöfva all uppmärksamhet på oss sjelfve för att rätt samla denna kräft. Hofpredikanten Angeldorff tackade kyrkoherden Lundbergsson för de. upplysningar om opinionen i främmande land, som han lemnat, och hemstälde om icke doktor Bergman vore benägen att återtaga de beskyllningar om puseyism, som han framkastat. Doktor Bergman ville gerna taga tillbaka, om förhållandena verkligen icke skulle vara sådar a som man berättat, men han kunde icke förneka, att ifrågavarande rykten vore ganska tllmänna bland läsarne. Professor Sundberg uppträdde icke för att å egna eller kollegers vägnar rättfärdiga sig, något sådant kunde här icke komma i fråga, men han ville vets SG hela denna diskussion borde i protokollet inga. : Biskop Thomander tillkännagaf, att hvarken detta eller. något cm det tumultuariska uppträdet förlider dag fick i protoköllet inflyta. Det var biskopen, son. beherrskade protokollet, och ehuru hans rätt under g dagen blifvit förnärmad, ville han dock icke att något derom skulle till efterverlden förvaras. Den tredje satsen företogs till öfverläggning. Dess innehåll utgick hufvudsakligen på huru orätt det är att Herrans tjenare alltför mycket framdraga hvarandras fel. Särskilt måste vi betvifta, heter det. icke välmeningen, men väl visligheten och någon gång rättvisan i det bittra tadel, som af flera våra vänner öfver oss utgjutes, och de bidrag till våra synders historia, de så frikostigt lemna. Lätt förvärfvadt är det bifall, som så vinnes; men månne lika oskadligt: Angelägnare synes oss vara att bättra hvar i sin stad uppå kyrkans refvor: och värdigare att lemna detta uppdragande af dess bräckligheter åt sådane söner, som Kanaan och dess ätt., Prosten Gustafsson opponerade sig häremot och trodde det ingalunda vara till presterskapets båtnad om Kanaan skref dess syndahistoria. Bättre vore väl att ståndet inom sig öfvade sjelftukt; men kanske Kanaan äfven finnes inom dem sjelfve. Det vore det sorgligaste. En vidlyftig diskussion uppstod, under hvilken de fleste talarne erinrade om nödvändigheten att presterskapet icke smutskastar, sig sjelft. Satsernas författare försvarade hvad han i dem uttalat och fann det högst oskickligt, om någon inom ståndot gjorde sig skyldig till en sådan smutskastning. Presteståndets anseende behöfver icke mer nedrifvas än som -redan skett. Det finnes nog de-utanför ståndet som åtagit sig detta värf. Hofpredikanten Angeldorff instämde med prosten Falck och fann det ingalunda värdigt att ståndet sjelft framdroge dess fel och svagheter. Ian borde icke blotta. sin faders skam. N Kyrkoherden Lundbergsson medgaf att förhållanden kunde inträffa, då det blef nödvändigt att framdraga personers handlingar inför allmänhetens domstol och att prester då äfven kunde finna sig förpligtade att beifra embetsbröders fel och synder, men ingalunda borde man söka efter anledningar dertill, och allraminst kunde talaren gilla, att man framdrog dåliga handlingar hos aflidne personer, för att låta allmänheten endast få veta allt ondt om dem, då det icke kunde tjena till någon förbättring. Docenten Bring och kyrkoherden Hammar kunde icke finna orätt att äfven presterskapets fel och synder offentligen granskades och bestraffades i tal och tryek. Den förre talaren menade, att det icke heller låg någonting oriktigt deruti, atten prest på sådant sätt bestraffade, ty både profeterne och apostlarne samt Kristus sjelf funno det icke. otillständigt att offentligen bestraffa.. Och huru skulle en sådan bestraffning ske i våra dagar om ej genom den offentliga pressen? ; V. pastor A. B. Heimer anmärkte att man icke alltid bör anse den vara kyrkans vän, som ständigt endast prisar och berömmer henne, ej. heller den vara hennes fiende, som framdrager och bestraffar fel hos kyrkans tjenare. Ty äfven här gäller den sanningen: Älskarens slag. äro trofasta, men hatarens kyssande är bedrägligt z 5 Prosten Falek fann stor olikhet uti profeternas samt Kristi uppträdande och hvad som sker i våra dagar. Om Kristus sjelf kom för att bestraffa, ville han i ödmjukhet för honom knäböja, men för menniskor icke. --Bekännelsen inför Gud vore tillräcklig. Kyrkoherden Hammar sangrep denna åsigt såsom oriktig. Det vore ingalunda tillräckligt att endast bekänna sina synder inför Gud. Nya testamentet lärer, att vi skola göra vår syndabekännelse både inför Gud och menniskor, och presten borde således göra sin äfven infötf församlingen. Hvad menas här med Kanaan? Hvad är det som så-står utanför? Hela svenska allmänheten utgör ju församlingen, och Om synderna offentligen inför densamma framdragas. kan man ju icke tala om Kanaan och dess ätt., Den fjerde satsen framstälde huruvida deförnämsta af tidens örinnande frågor kunna anses framkallade af något särdeles djupt andligt behof. vÄr kyrkans ställaing,, frågas det, sådan den ibland oss. förefinnes, för frälsningsangelägenhetens genomförande, verkligen hinderlig? Vi kunna ej tro det. Hon är statskyrka och det mer kanske än på något annat ställe; man skulle vi deraf göra henne en förebråelse, ett vedernamn, eller anse denna förbindelse i sig sjelf oförenlig med den frihet hon i Kristi kärlek amer? SRA BR RED YE KARTA TANT TN RTR RTR EE ra NA mm HR mA pe ARD FR ER a Fr rr SA