Prestmötet i Lund. Man läser i Öresunds-Posten för den. 30 Augusti: Prestmötet afslutades i torsdags afton kl. half 12, efter många stormiga debatter. Det fordrades i sanning en Thomanders öfverlägsna och humoristiska förmåga för att hafva kunnat sammanhålla ett möte, som, jemte de goda och ädla krafter det inneslöt, egde inom sig en så stor qvantitet råhet och medeltidsofördragsamhet. Men också måste ordförandeklubban ofta anlitas för att hålla mötet inom skrankorna, och den omisskänneliga animositet, som förmärktes mot biskopen, kunde endast tyglas genom den kraftfulla bestämdhet och det milda allvar, som utmärkte stiftets chef under hela mötet. Men hvad som ger detta dess största vigt och betydelse var biskop Thomanders öppna förklaring, att han ej delade pluralitetens af stiftets presterskap åsigter, samt att han instämde närmast med kyrkoherden H. B. Hammars i fråga om predikoembetet såsom utgånget ej blott från Gud, utan äfven från församlingen. Detta var ett ord i sinom tid, och biskop Thomander kan ra öfvertygtd om att, om ock mörkets läMe skrika häröfver, ljusets örnar och s svalor skola föra hans ord både till höjderna och till folkets hyddor, samt att, om några hundrade presterliga obskuranter väsnas 1 smyg öfver att i sin biskop se en vän och försvarare af församlingens rätt, hela det öfriga folket skall hålla honom räkning derför och genom sin tillgifvenhet och tacksambet göra honom skadeslös för några inskränkta, okunniga eller okristliga presters ovilja eller ilska. — En utförlig redogörelse för mötets förhandlingar skall med det första lemnas. Här vilja vi blott nämna, att biskopens afskedsord till mötet, slutande med en bön, voro sublima och af den mest gripande effekt. Han stälde derigenom presterna till ett väsendtligt ansvar för hvad som inom kyrkan -komma kan, —— — — — — — Till slut upptog han psalmen 426, v. 4, Styrk din kyrkas svaga skara med den gyllne fridens band, hvari församlingen instämde.