blomstrade på dessa kinder, och glädjen strå lade ur hvarje drag. När man en stund hade betraktat den unga flickan, glömde man, att näsan var för lång, ögonen för ljusa, ögonbrynen för breda och munnen för liten; man glömde allt detta och såg endast framför sig en bild af den lefnadsfriska ungdomen, som gjorde hjertat godt och lifvade själen. . Den yngre brodern, kadetten, unge herr Arvid, var sin fars afbild, lång och smärt, med skarpt markerade drag och klara, stålMu ögon; men dessa drag hade af modren fått ett mildare uttryck, som alldeles borttog det oböjliga deruti, hvilket utmärkte fadern. Familjen var samlad till frukosten. Under det Jenny slog i kaffe åt sin far, yttrade hon med ett skalkaktigt leende : Pappa har just stökat vackert till, som upplåtit sitt hus åt den för farbror Ström vikarierande doktorn! Hvad tror pappa, att vår nådiga tant skall säga om att nödgas logera ander samma tak som — sin trädgårdsmästares son ? Majorn såg på dottern med ett på en gång strängt och ändå vänligt uttryck, sägande: Hvar syster Sophie sjelf bjudit sig hit, så får hon, vid min ära, nöja sig med samma sällskap, som jag anser passande för mig sjelf. Hvad gör det för öfrigt, att unge Bergströms far är trädgårdsmästare? Din morfars far var bonde, och det har, på heder och tro, icke hindrat hvarken din mor eller hennes far att vara hederliga och bra menniskor. Pappa, pappa! Jenny höjde skrattande fingret och hotade fadern. Du får lof att tala ett mera ädelt språk och icke visa så starka sympatier för folkets barn, när tant kommer; eljest tager det en snöplig ända på er försoning. Ja, då får den allt fara sin kos, skall jag