stötte met hålans vägg och sanslös dignade ned till marken. FEV Men Tessakeh, söm, liggande på rhagen, höll sin hvassa knif i handen och i rättan tid varseblef Wer, ners fall, samt ganska rätt förmodade, att björnen: mindre håde något ondt i sinnet, än fastmer önskade komma på flykten; smög sig tätt intill marken, stötte sitt skarpa stål i björnen, som hoppade öfver honom och straxt derpå försvann i det rundtomkring rådande mörkret. i Val hade Werner blifvit döfvad af fånlet, men repade sig åter inom några få ögonblick; ehurnväl han icke strax kunde minnas hvar han befann sig, ty kolmörk natt var det vidt omkring honom, Då börde han stålets slag mot flintan och återkom till fullt medvetande af sin belågenhet. g (Färts. följer.