ett par steg emot dörren; men på t;öskeln stod en ung man med ett kraftfullt utseende och något energiskt oböjligt i sina drag, Min mor, sade den unge mannen, förlåt Minnal Albert! gå in på ditt rum och blanda dig icke i mina angelägenheter. Du vet att jag icke tål det. Mitt hus och mitt folk styr jag och ingen annan. AA Gå ni, Marthan, sade Albert med kort, befallande röst till den gamla mamsellen. Han steg derpå in i Albertines rum, låste dörren efter sig och yttrade med lugn stämma: Ännu en gång mamma, förlåt Minna; kom ihåg, att hon Omöjligt bör eller får lemna vårt hus . ,Får hon icke; bör hon icke, skrek professorskan. Jo! det skall du få se. Albert lutade sig ned till modren och hvi:skade några ord i hennes öra; Professorskan ryckte till, liksom någon stungit henne med en nål, och stirrade en stund på sonen; men shemtade sig genast och sade med sin korta, skarpa röst till Minna: Gå ned i sitt rum och stanna der, tills jag låter kalla henne. Skicka upp Martha. Styf och rak gick professorskan ur rummet och in till sig. ; å Tack ! hviskade Minna och ville föra Alberts hand till sina läppar. Icke mycket aft tacka för, kära Minna; men om du verkligen är så mån om din plats här, så uppför dig mindre uppstudsigt :och viea framdeles min mor mera undergitsvenhet och vördnad. ; bDet lofvar jag, stammade Minna och ilade atför trappan med ett uttryck af djup smärta i sitt nyss så glada ansigte. —