BIOl Ifa DAlMara. Köpenhamn den 24 Aug. Danska regeringens not af den 15 Juli har haft ett eget öde. På de tre stormakter, som icke voro parter i saken, synes den ha gjort ett gynsamt intryck. Här hemma var man i det hela belåten med densamma, så väl till följd af dess värdiga språk som isynnerhet derföre att den stälde striden med Tyskland på den rätta ståndpunkten genom att draga en fast ock otvetydig gräns mellau de landsdelar, öfver hvilka förbundets kompetens sträcker sig, och dem, som äro och skola vara oberoende af ett sådant inflytande. Från Tyskland mottog man deremot på olika tider de mest motsägande berättelser om det intryck, som den hade gjort på förbundsförsamlingen; än såg man i densamma en verklig lust att komma Tyskland till mötes, än ett hån, som endast kunde besvaras medelst exekutionstruppers ögonblickliga aftågande, än åter ctt försonligt steg, som väl icke var tillräckligt för att bilägga saken, men som dock kunde lemna en anknytningspunkt för vidare förhandlingar. Då underrättelserna på sådant sätt kryssa hvarandra, har detta i allmänhet sin grund deri, att det verkliga förhållandet är obekant, och att tidningarne derföre på egen hand sammansätta åtskilliga historier, allteftersom det ligger i deras intresse att allmänheten skall tro. Denna gången torde dock anledningen till de många motsägelserna vara en annan. Det tyckes verkligen som om de olika underrättelserna om förbundsdagens stämning ha varit sanna, hvardera på sin tid. Då noten ankom med sina formella eftergifter för förbundets förra fordringar, gjorde hon utan tvifvel ett godt intryck på en stor del af Frankfurterdiplomaterna, som blott hade fästat sina ögon å hvad som var fordradt och dervid glömt vad som var menadt. Men det blef knappt bekant bland allmänheten, att det tecknade sig till att bli en försoning med Danmark på den grund, som Danmark nu hade föreslagit, förr än genast holsteinarne och deras närmaste vänner, t. ex. Hannover, fingo brådtom med att upplysa sina landsmän derom, att en sådan förlikning skulle vara det värsta at allt; då man derigeriom för några likgiltiga paradhästar — Holsteins sjelfständighet — skulle uppoftra de reella resultater man nu såsom förr åsyftade, nemligen Slesvigs eröfring åt Tyskland och Danmarks vasallförhållande under tyska förbundet. a Nu tog man alltså på sig en mycket bister min, talade i sina blad stora ord om arffienden och hans lömskhet, och visade allt annat än böjelse att komma motparterna till mötes, för att få ett slut på den långvariga striden. Då denna andra fas emellertid icke blef den definitiva, utan måste vika för ett nytt och billigare utvecklingssteg, så har man visserligen härför att tacka de icke-tyska stormakternas föreställningar, som man i Frankfurt icke vågade lemna utan allt gehör, för att icke derigenom låta den påtagna formella rättens mask falla och visa de verkliga anletsdragen, vanstälda af eröfringslystnadens passion. Resultatet af dessa många opinioneus böljslag, så som det visar sig i förbundsdagens sista beslut; har blifvit en försonande medelväg mellan de två ytterligheterna, enkelt antagande af Danmarks förslag och ett barskt afvisande af detsamma. Man förklarar sig icke tillfredsstäld genom de gjorda anbuden, men mottager dem såsom verkliga medgifvanden, som kunna bli grundval för en öfverenskommelse, om de efterföljas af närmare autentiska utläggningar i en viss anda och al bestämda positiva. förslag till det framtida ordnandet. Frågan, som nu föreligger, blir alltså den: Kan man antaga, att danska regeringen vill uppfylla de uppstälda fordringarne, och om detta för det hela eller en del måste besvaras med nej, hvad skall då följden bli af en sådan vägran? Förbundsdagens första begäran skall knappt stöta på något allvarligt motstånd hos Danmark. Som bekant, går det ut på att erhålla en förklaring, om den bebådade suspensionen af helstatsförfattningen (för de båda förbundsländerna) tillika skall medföra suspension af de bestämmelser i den holsteinska specialförfattningen, som röra helstatsförhållandena, och likaledes af en bestämd organisk lag och en bestämd administrationsordning, som blott äro konseqvenser af helstatsförfattningens bestämmelser. Förbundets fordran synes vara grundad på en rent logisk konseqvens, och om Danmark icke strax lemnade de begärda förklaringarne bärom, så var det säkert endast derföre, att man ansåg det öfverflödigt, då det var någonting som följde af sig sjelft. Annorlunda förhåller det sig med förbundsdagens andra fordran, att Danmark skall i förväg. meddela förbundet, huru det ärnar ordna författningsförhållandena. Här uppställer Frankfurterförsamlingen ett anspråk, hvartill. den är alldeles oberättigad, hvars tillfyllestgörande skulle vara i hög grad kränkande för Dånmark och dessutom praktiskt synnerligen skadligt för de icke till förbundet hörande dåänska landsdelarnes intressen. Man har tvungit Danmark att suspendera en författning, som enligt förbundets mening led at formella brister, en åsigt, som Danmark icke kunde dela, men som det dock erkände sig pligtigt att inom en viss gräns böja sig för. Man vill dernäst icke tillåta, att det normala tillståndet återställes derigenom, att författningen åter sättes i kraft, sedan de öfverklagade formella bristerna blifvit afhjelpta; ty man NOEN KAS oe — ———-—so rr rr rr rr rr lr rr r el rr rr — ror iQ i nee ; TVENNE KAMNILIRHÖDRAR