; Guldgrufvorna vid Fraser-River. Rikedomen af de upptäckta guldlagrenj i den nya kolonien Britiska Kolumbien — yttrar engelska tidningen Economist — kan icke längre dragas i tvifvelsmål. Man har nu tillförlitliga, ehuru ej officiella underrättelser om rn på Vancouvers ö resa ända till ort Hope, omkring 100 miles ofvanför Frazerflodens mynning och 70 ofvanför Fort Langley. Denna resa har bekräftat det utomordentligt vigtiga faktum, att floden är farbar för ångfartyg åtminstone ända upp till denna punkt, hvarest grufvorna, enligt hvad man nu känner, äro utomordentligt rika; och ändock berättas det, att guldtillgången regelbundet tilltager ju längre uppåt floden man kommer. Det är nu ådagalagdt, att vägen från Victoria, den förnämsta staden i kolonien på Vancouvers ö, till dessa trakter kan af ångfartyg tillryggaläggas på 15 till 23 timmar. Man kan svårligen för högt uppskatta vigten af detta faktum; och äfven om floden endast är segelbar för fartyg af ringa lästetal, så är detta dock af ganska liten betydenhet i jemförelse med vissheten om, att man kan färdas en så ansenlig sträcka uppför densamma. Fort Hope är, såsom nyss nämdes, beläget omkring 100 miles från flodens mynning, d. v. s. omkring 190 från Victoria på Vancouvers ö, enär väglängden öfver Georgiasundet utgör omkring 90 miles. De guldrika trakterna mellan Fort Yale och Fort Hope ligga alltså icke så långt från Vancouversöns bördiga land som London från Hull, och afståndet från Victoria till flodens mynning, hvarest guld för närvarande finnes i ansenlig myckenhet, är ej så stort som afståndet mellan Liverpool och Dublin. Då nu en grufvetrakts vigt beror af huru lätt kommunikationen är med en marknadsplats för varutillförsel — och den allra rikaste grufvetrakt är jemförelsevis af ringa gagn, om varutillförseln endast kan ske med ofantlig kostnad och arbete — så bar ännu intet faktum blifvit ådagalagdt, som är vigtigare än det, att segelfarten på Fraserfloden är lätt. Sedan vi nu hafva denna främst af alla vigtiga del af frågan klar, kunna vi med mindre bekymmer för den invandraresvärms öde, hvilken nu skockar sig dit, betrakta uppgifterna om grufvornas rika tillgångar. Guvernören på Vancouvers ö, Douglas, har, såsom vi inhemtat, lyckats i någon mån införa ordning på den nya guldtrakten. Fredsdomare och andra tjenstemän hafva blifvit tillsatta och ordningsstadgar till de territoriala intressenas skydd påbudna. Tillståndsbevis utfärdas mot fem dollars i månaden för hvarje guldgräfvare, och denna åtgärd har icke mötts af något motstånd, emedan guldgräfvarne ögonskenligen äro tacksamma för att något slags ordningsbestämmelser införas uti ett nytt grufdistrikts anarki, till och med med äfventyr att nödgas underkasta sig deras oundviklige följeslagare, beskattning. Guldgrufvornas afkastning tyckes öfverstiga alla hittills upptäcktas, Guvernören Douglas, som nyligen återkommit till Victoria, har å embetets vägnar intygat, att tre personer, hvilka endast i sju dagar varit borta från Victoria, dit de återvände för att juovianters, förde med sig icke mindre än 179 uns guld, frukten af deras arbeten under denna korta tid; och alla andra underrättelser från grufvorna låta lika gynsamt. Det tyckes verkligen som om ingen klagan öfver sviken förväntan blifvit förspord, churu stora folkhopar under många veckors förlepp strömmat till floden. Thompsonfloden tyckes ännu helt .och hållet vara i indianernas besittning, och de påstås vara lika talrika som sluga. En indian lotsade det ångfartyg, hvarå guvernören färdades uppför Fraserfloden, ett faktum, som tyckes utvisa; att de hafva anlag att lära sig den civiliserade verldens yrken. På guld berättas det finnas ymnig tillgång vid Thompsonfloden, men gröfre