serna skräddare och skomakare,. Denna före spegling betyder ingenting inför dem, som vor tillstädes, och hvaribland kunde räknas ett gan ska betydligt antal af både grosshandlare, minut handlare, fabrikanter och husegare, bland dess: till och med icke få embetsmän; men inför dem som icke varit närvarande och således ej kunne kontrollera huru uppgiften är skuren i väx ten, utgör densamma en temligen skicklig volt, för att i sammanhang dermed kunna få tala om handelsklasserna, fabrikanterna och husegarne, såsom uteblifne, hvilket antaande åter i ännu en annan artikel samma äg gifvit Svenska Tidningen tillfälle att ytterligare höja tonen och fråga, om man kan tänka sig ett mera öfverraskande bevis på den allmänna liknöjdheten och försoffningen, än frånvaron af börsens, köpmanskårens (denna dubblering har utan tvifvel skett för att göra det kraftigare) och fabrikernas ledamöter, af husegarne och embetsmännen, ifrån sammankomsten sistlidne onsdag! Ja, detta är ju också klart, när de närvarande voro mest blott skräddare och skomakare — till hvilka dock ingen må räkna Svenska Tidningens egen spiritus rector. Men icke nog härmed: Resultatet af valet har, menar Svenska Tidningen, sannolikt varit en frukt af det tal, som i måndags hölls till de då i nedre börssalen församlade af en skräddare, som varit med under junidagarne i Paris året 1848. Tänk nu, läsare: 1:o En skräddare! 2:0 Junidagar!! och 3:0o året 18481! Hu, vi beklaga riktigt den ångest, som kamraten måtte erfarit vid tanken på dessa tre förenade momenter. Annu blott ett ord, för att se, huru ärligt Svenska Tidningen bemött Aftonbladets anmärkning öfver dess artighet, att kalla den, som hade fått de flesta rösterna, en så enfaldig och all förmåga beröfvad man. Detta har tagits så, som om vi skulle ansett opassande att Svenska Tidningen yttrat sig om den ifrågavarande mannens egenskaper, ja — utropar Svenska Tidningen — det är naturligtvis i sin ordning, att om man af sin konung erhåller något högt förtroende; så må man kallas oduglig, saknande all förmåga, alla insigter, äfvenså om man erhåller förtroende af ansedde medborgare. Men skulle den, som är utsedd af Aftonbladet och dess anhang (sic!), vara fullkomligt oduglig, då bör man hafva tand för tunga i hans bedömande: -Vi tro likväl, att den, som uppklifver der han synes eller dit upplyftes såsom verktyg, får hålla till godo att blifva både bemärkt och bedömd. Detta är ett icke så oskickligt försök att undvika svar på tal, men Svenska Tidningen måste ursäkta om vi ej kunna släppa honom härmed. Det är än en gång alls icke fråga om rättigheten att granska hvarje offentlig erson, utan för tillfället endast om Svenska hidningens skyldighet, då den förklarat hr Arnell vara alldeles oduglig (beröfvad all förmåga och enfaldig), att uppgifva några skäl derför. Aftonbladet har framhållit det faktum, att hr Årnell sedan många år haft åtskilliga förtroendeuppdrag af sina medborgare. Det måste då vara Svenska Tidningens skyldighet, för att rättfärdiga sig, att emot detta faktum uppgifva något annat, som bevisar dess tillmäle, och vi uppmana dertill ännu en gång. Blir Svenska Tidningen döf för denna uppmaning, så måste man ju betrakta dess beskyllning blott och bart såsom ett otidigt utfall, egentligen tillkommet derföre att hr Årnell är skräddaremästare, hvilket junkrarnes, prelaternas och den högre byråkratiens organ nödvändigt måste betrakta såsom någonting oförlåtligt.