ER TSE SEN BT ER. ,, BENAEBE IR SST: Bref från Schweiz. (Fråa Aftonbladets korrespondent). Augusti 1858. (Slut från gårsdagsbladet.) I en annan verld införer oss broschyren ?Les negociations politiques relatives å Neufchåtel, parle Colonel federal Barmann, ancien ministre plenipotentiaire?. I betraktande af den moderna historiens snabba gång, hörer Neufchåteltvisten lyckligtvis redan till förflutna ting, och föreliggande skrift kan egentligen intressera endast genom framdragandet af åtskilliga pikanta omständigheter i afseende å den sak, hvarom der är fråga. Den bör emellertid ingalunda lemnas obemärkt, och detta redan derföre, att den uti den numera afgjorda frågans utveckling ganska djupt invigde författaren förunderligt nog framställer Preussensförbindelser med Neufchåtel såsom varande ännu icke helt och hållet upplösta, i sammanhang hvarmed han uttalar den åsigt, att genom förbundsrådets och dess representants vid pariserunderhandlingarne dr. Kerns oskicklighet har man lemnat Preussen flera förevändningar till framtida inblandning i Neufchåtels angelägenheter. Under denna säkerligen nya synpunkt är den schweiziske ministerns mening af betydelse äfven för Neufchåtels framtida öden. Bland de upplysningar, som broschyren innehåller, figurerar i första linien det faktum. att i November 1849, då neufchåtelerfrågan gaf anledning till notvexling emellan Bern och Berlin, konungen af Preussen var böjd att emot skadestånd i penningar uppgifva sin rätt till Neufchåtel: Han erinrar sig att detta i fjol hårdnackadt bestreds af de preussiska halfofficiella organerna. Med afseende på reshingen i September 1856 fritager den invigde diplomaten konungen af Preussen från allt direkt gillande af företaget och så mycket mer från allt deltagande deruti. Han säger. att ingen omständighet har rättfärdigatde i detta afseende utspridda rykten, nemligen att konungen skulle hafva varit den, som uttänkt upproret och derföre af sitt samvete fann sig nödsakad att så ifrigt taga parti för fångarne. Deremot skall det vara ostridigt och notoriskt att cheferna för royalisternai Neufchåtel i tronens omgifning rönt bifall och uppmuntran, hvilket kunde föranleda dem att tro, det konungen i tysthet gillade saken. Under hela den obehagliga krisen varnades preussiska kabinettet af den oberoende presgeni inoch utlandet att icke lemna :lösningen i Frankrikes händer. Vi erfara utaf Barmann, atti November 1856 Schweiz lät sondera preussiske ministern i Paris angående direkta underhandlingar mellan Preussen och Edsförbundet. De skulle visserligen till underlag hafva Preussens erkännande af Neufchåtels oberoende, men man hade dock bjudit handen till underhandling, och då schweizerdiplomaten är af den äsigt att hans regering valt en olycklig tidpunkt för detta anbud, emedan konungen. af Preussen just då var djupt sårad genom vägran att upptaga den franska bemedlingen , som emot de fångnas amnesti utlofvade Preussens afsägelse, så måste man å andra sidan från preussisk synpunkt djupt beklaga, att detta tillfälle att få Frankrike aflägsnadt från frågan lemnades obegagnadt. Då sedermera efter de fångnas frigifvande det blef fråga om konferenserna, så föreslogs London till plats för dem. Detta var enligt med det diplomatiska bruket, enär frågan redan en gång varit föremål för konferens i denna stad. Det låter otroligt, men bekräftas af Barmann, att det var Preussen som motsatte sig detta val och föredrog Paris, emedan derifrån det vigtigaste inflytande utöfvades på förhandlingarne. -I alla senare phaser finna vi Frankrike i första linien, och när, efter mycken tvekan, som den franskadiplomätiska interventionen städse undanröjt, konungen af Preussen ännu i sista ögonblicket tycktes vilja uppskjuta den fullkomliga lösningen, var det prins Napoleons sändning till Berlin som bestämde Fredrik Wilhelm IV till slutlig eftergifvenhet, då den oafvisliga förpligtelsen, att inlösa det åt Schweiz gifna kejserliga löftet, framhölls såsom bestämmande argument. Man läser i broschyren följande för Schweiz och ännu mer för Preussen bedröfliga och förödmjukande ställe: -Hvarföre skulle jag icke säga det rent ut? Det är ett öfvervägande och mera direkt inflytande (är Schweiz kraftiga hållning), mot hvilket man i Schweiz gjort endast lösliga hänsyftningar: Det hade likväl verkat på ett nog känbart sätt under hela gången af underhandlingarne i Bern för att besegra en opposition, som fortfor i tre månader; hos stormakterna för att få konferensen samlad och hos den få grunden för uppgörelsen godkänd; i Berlin slutligen för att der få obestämdheten häfd, för att vinna och nästan framtvinga ett slutligt bifall ... Man förstår, att jag ämnar tala om h. m. fransmännens kejsare ...n Förbundsrådets och dr Kerns hållning underkastas af Barmann en skarp kritik. Han bevisar med öfvertygande skäl, att Schweiz redan 4 November 1856 hade kunnat erhålla fred under vida gynsammare omständigheter och på vida bättre vilkor. Förbundsrådets senare politik betecknar han såsom ett under stora ord och spetsfundigheter illa doldt återtåg. Då den preussiska Monitören den 25: Juni 1557 publicerade fördraget af den 26 Maj, bade den officiella organen redan den 19 offentliggjort en kunglig förklaring, som innehöll följande betydelsefulla strof: Wi Ian RR nga hetta PKN dimets.-evet