detta tillstånd länge? Minuter och timmar voro för henne lika långa. Hon erinrade sig slutligen, att det var tid atti återtaga masken, att återvinna väldet öfver sig sjelf och tänka på sin säkerhet; men ännu saknade hon styrka härtill; och hvad äfventyrade hon för öfrigt? Var hon icke ensam med ett lik? Nej, hon var icke ensam. Den bekanta känsla, som under sömnen underrättar. oss när någon främmande nalkas och uppmärksamt betraktar oss, återkallade Zobeideh till sans; hon lyftade upp hufvudet. Upprätt, midtemot henne, stod Ismael, Malekas äldste son, densamme som för icke längesedan hade förebrått henne, att hon gjort illa åt hans bror. Du gråter, sade han med sträng och lång. sam röst; ;men nu är det för sent! Hvad skall du säga åt min far? Hvad skall du säga åt Maleka? Och hvad skall du säga åt mig, om jag frågar hvar du har gjort af min bror ? Ållah har tagit honom ifrån oss,, stammade Zobeideh. Det skall du säga åt min far och min mor, och de skola säga likasom du: Allab har tagit honom ifrån oss. Men åt mig kan du icke säga så; ty jag var bredvid honom. när han blef sjuk; jag var der, när du hade honom att dricka; jag har hört på dig, jag har hört hvad du sade... Tig, eländige! Tigh skrek Zobeideh ursinnigt. Tig och gå ut på ögonblicket! Medan Ismael gick, tyst men oförskräckt. förutsåg hon hastigt följderna af detta uppträde. Ismael skulle helt säkert gå och berätta alltsammans för qvinnorna och barner i harem; kanhända skulle man söka Osman bejs slägtingar, hans morbror; man skulle anlita polisen, domaren; man skulle ransaka huset och hennes rum — förhöra slafvinnorna — och det skulle blifva alltför lätt att öfverbevisa henne om icke blott detta senaste brott, utan alla de öfriga. Ismael måste således qvarhållas, lugnas; hans misstankar måste utplånas eller åtminstone försvagas. Kom hit, Ismael! ropade hon, innan han bunnit till dörren, Kom hit, mitt barn, och