anblick. En vesterländning förvånas måbända öfver att en turk kan göra sig så mycket besvär för att slippa ifrån en af sina qvinnor. från en lifstidsfänge, som han kan låta nedsänka på bottnen af Bosporen, utan attnågon frågarhonom hvarföre eller förebrår honom det. Men hvarken lag eller sed förmår någonting emot. nationallynnet; turken — jag talar här hvarken om araben eller kurden eller någon annan muselmansk folkstam — ir mild, tålig och allvarsam. Gif honom den mest oinskränkta makt öfver svaga och obeväpnade varelser, försök att göra honom till tyrann — det första rop af nöd eller uppror rycker vapnen ur händerna på honom och öfverlemnar honom . bunden till händer och fötter i sina slafvars, sina ofters våld. Emellertid uppfyller han stundem sin officiella roll af tyrann; detta händer när han endast råder öfver qvinnor, som ej märka slafbojans tryckning eller sakna kraft att skaka den till tecken att de beklaga sig öfver den. Lyckigtvis äro, till jemnare fördelning af njutning och lidanden, seraljerna icke uteslutande befolkade med turkinnor; invånarinnorna der af oblandadt turkiskt blod förekomma föga talrikt. Det oirkassiska, georgianska, arabiska, abyssinska blodet, mer eller mindre blandadt, omlöper under nästan alla de fina draperier som utbreda sig på de rika osmanlis divaner, och detta blod är alltför -hetsigt och otåligt för att icke motstå den försoffning, som så lätt bemäktigar sig turken, han må vara slaf eller herrskare. Osman var en verklig turk, och Zobeideh en. verklig cirkassiska, också var det hon, som tvang Osman att fly; och hvad som var ännu mera besynnerligt, hon väntade med tilltörsigt hans återkomst. Men huru skulle hon tillbringa detta nya skifte af sin lefnad? Månne hon skulle förbättra sir, för att genom mildhet återeröfra det välde, som bon fåfängt sökt återvinna genom brottsliga medel? — Olyckligtvis var det motsatsen som inträffade.