ves till annorstädes än på papperet. Författarens afsigt har också tydligen endast varit att genom ett eklatant exempel uppmuntra den hos de liberala och nationella partierna i Schweiz herrskande motståndsandan mot Frankrike. Knappast skulle väl eljest någon före statsstrecket i December 1851 ha kunnat drömma derom, att en radikal författare skulle nedskrifva följande rader: Måtteman i Piemont icke förhasta sig att gripa till vapen mot Neapel och att kasta handsken åt Österrike; måtte man icke förnärma England genom att anklaga det att ha förrådt den tillit man satt till detta land, och måtte man slutligen icke låta dåra sig genom (franska) löften och tomma talesätt. Lagen om anfall på främmande suveräner har blifvit voterad; Piemont har tagit första steget för att gifva efter för Frankrikes fordringar. Må det taga sig till vara atticke låta denna första koncession följas af en annan, till sina följder ännu vådligare. Det krigiska språk, som föres i några med ministören nära lierade turinerblad, ger anledning förmoda, att man i högre regioner umgås med vissa mindre fredliga planer. Må man spara det blod, som skulle onödigtvis utgjutas och endast tjena att besegla ett ämnu mer tryckande beroende. Ett krig, börjadt i otid och med understöd af en makt, som är vår naturlige fiende, skulle måhända ett helt århundrade undanskjuta befrielsens timma: IJtalia farå da se, och då ögonblicket kommer skall det öfverändakasta och tillintetgöra sina fiender. Sålunda yttrar sig öfverste Clossmann på sin i stilitiskt afseende klena men eljest välmenande fransyska. Hans broschyr har väckt uppseende i Schweiz och Italien och har blifvit, synnerligast i de sjelfständiga tidningarne, med loford omnämd. Ofvanstående analys antyder, såsom jag hoppas, ganska troget grundtanken deri och den nordiske läsaren kan af densamma, bilda sig en föreställning om den stämning, som är rådande bland Schweiz berg och i Lombardiets dalar med afseende på de af de utländska förhållandena : framkallade farhågor och förhoppningar. Äfven i Skandinavien fästade man ju mot slutet af orientaliska kriget sina förhoppningar vid Frankrike! Historien kommer att visa hvem som vid Novemberträktatens afslutande gaf näring åt dessa förhoppningar och till hvilkens fördel detta fördrag afslöts. Men ett band af solidaritet förenar för närvarande alla folk, och om på denna sidan Alperna, likasom vid Po, den oförfalskade allmänna meningen en gång för alla vänder sina sympatier ifrån en bedräglig allians och det visar sig att, tvärtemot hvad som påstods uti ett ryktbart vordet tal, de lidande folkens blickar icke längre vända sig mot Vestern, utan åt ett annat häll, så förtjenar denna förändrig i det allmänna tänkesättet att uppmärksammas äfven i det sträfsamma Norden, på andra sidan Sundet och Bälterna. (Forts.)