ZOBEIDEK. Skildringar ur Haromslifvet, af prinsessan C, T. di Belgiojoso. ) i y Zobeideb var behäftad med en sådan själssjukdom. Under de skiften af lugn och fred, som tid efter annan rådde i Osman bejs harem, kände den mordlystna vildinnansig likasom besatt af en ond ande... Hon dolde sina val, hon visade sig lugn och glad; men denna förställning ökade blott hennes lidande. Tystnaden omkring henne fann hon odräglig; hon hörde då tydligare sina offers och sitt samvetes förebråelser. . Barnens skratt och stoj antogo förfärliga ljud i hennes öron. Hon frågade sig hvarifrån dessa plågor härrörde, och fann intet svar. Passande läsning skulle kunnat skänka henne en välgörande förströelse; men den läsning hon valt stod olyckligtvis i sammanhang med hennes brott; den erinrade henne oupphörligt om de mord hon hegått, eller erbjöd henne nya medel att beå andra. Hade Osman älskat henne, hade han åter slutit sig till henne, om också blott flyktigt, så skulle måhända någon förändring föregått i denna förvirrade själ; men långt ifrån att återkomma till Zobeideh, när han icke var upptagen af sina kärleksnycker, aflägsnade han sig ifrån henne mer och mer. Malekas behagfulla och tröstande sällskap förslog ej att gvarhålla honom der han var blottstäld för att äfven träffa Zobeideh. FörZobeideh var hans kärlek icke blott utslocknad, utan hade så nära öfvergått till hat som detta är möjligt för-en turk emot en qvinna. Hennes närvaro var en plåga för honom, en fasa, som ändtligen stegrats derhän, att han förmåtts bryta med alla sina vanor, för att kunna undandraga sig det förfärande i hennes blotta et ca Aftanhladet n:r 1898—193