STOCEHOLM den 26 Aug. Bref från Schweiz, iFrån Aftonbladets korrespondent). Augusti 1558. Under loppet af senaste tiden ha utkommit två brsochyrer, som torde hafva någotintresse äfven för utlandet. Den första bär titeln: La vuisse, Ultaliet les Grandes Puissances, och har till författare den i Geneve boende öfverste Clossmann, om vi icke misstaga oss, en i Schweiz naturaliserad politisk flykting från Sydtyskland. Den andra är den i tidningarne mycket omtalade f. d. schweiziska gesandtens i Paris, öfverste Barmanns flygskrift om de diplomatiska underkandlingarne under den genom uppresningen i Neufchitel framkallade krisen. Några ord, att börja med, om den förstnämda broschyren. Öfverste Clossmann är en moderat radikal, som genom sina militäriska insigter och sina aktningsvärda egenskaper såsom privatman synes ha i Schweiz förvärfvat sig en aktad ställning, Hans-broschyr är författad på hjertinnerligen klen franska, och första afdelningen utgöres af allmänna betraktelser öfver stormakternas ställning till hvarandra äfvensom till Schweiz och Italien — betraktelser. hållna alltför mycket i tidningsstil; för att icke efterlemna det intryck, att författaren företagit sig att temligen lösligt sammanfoga de artiklar han förut offentliggjort i schweiziska blad. Af intresse är endast det af mig förut antydda och här ånyo skarpt framträdande bekymret för sardinska kabinettets alltför stora eftergifvenhet för Frankrike. I ett af mina föregående bref bar jag fästat uppmärksamheten derpå, att man här i Schweiz, märkvärdigt nog, tvärtemot hvad förhållandet är i det öfriga, af den rysk-franska koalitionen oroade Europa, fruktar ett närmande mellan Frankrike och Österrike, till en början i ändamål att försäkra de respektive länderna om fördelarne af den nordiska transit-handeln öfver Marseille och Venedig, hvarigenom den nu bestående schweisk-italienska transithandeln kunde blifva hotad. Derföre framkallade ochså Cagliari-tvistens tilländabringande en angenäm sensation i Schweiz, emedan den engelska diplomatien derigenom hade trotsat den franska diplomatien i Turin och lyckligen öfverflyglat densamma. Jag antydde endast flyktigt frågans politiskt-militära sida. Hr Clossma n behandlar densamma fullständigare i sin broschyr och han sparar icke på varnin gar till grefve Cavour, att icke låta förleda sig af de franska försäkringarne. Denna del af arbetet innehåller åtskilliga ganska behjertansvärda momenter. Clossmann är öfvertygad. att Frankrikes i ögonen fallande koketteri med det nationelt italienska partiet endast har för ändamål att kunna begagna tillfället af en möjligen inträffande uppresning i Italien, föratt. under förevändning att understödja densamma, bereda sig fast fot på andra sidan Alperna, besätta sardinska territoriet med s. k. hjelptrupper; och derpå, alltefter omständigheterna, bjuda handen antingen åt de italienska patrioterna eller åt deras dödsfiende Österrike, med hvilket en öfverenskommelse om maktens och inflytandets delning skulle ega rum. Öfverallt framskymtar ett stort förtroende till England, hvars popularitet i Schweiz och norra Italien verkligen synes vara outtömlig. Frankrike är deremot af det nationella partiet så ytterst förhatadt, att man ganska ofta hör yttrandet: Hellre österrikarne än fransmännen! I afseende på Frankrikes möjligen blifvande beskyddarerol uti Italien, uttalar författaren icke blott de farhågor han från sin radikala ståndpunkt måste hysa, utan han visar äfven genom ganska jältaliga siffror, att Italien eger en kuststräcka, vida större än Frankrikes. Dess maritima befästningar omfåtta redan nu 14 militirhamnar af första rängen. och deras antal skulle vid de italienska staternas konstituering såsom en nation erhålla en betydlig tillväxt, enär Italien redan nu räknar 1200 förträffliga hamnar och, trots de nuvarande, för sjöfarten föga gynsamma förhållandena. lemnar en kontingent af 150.00i matroser. Det vore enfaldigt, menar författaren, att tro, att Frankrike skulle godvilligt och på grund endast af sympatier för sina grannar gynna ett sådant medtäflareskap. jz Bland de argumenter, som äro beräknade att väcka misstroende mot Frankrikes planer. öfverraskas man isynnerhet af det påståendet att h arje gång de allierade under orientaliska kriget voro på väg att rikta ett afgörande slag mot ryssarne, kommo kontraorder med telegrafen från Paris, och att pariserkabinettet isynnerhet bär skulden derför, att nationaliteterna icke kunde draga någon nytta af Krimfälttåget. Vi vilja icke följa hr Clossman i hans detaljerade beräkningar i afseende på de stridskrafter, som, enligt hans öfvertygelse, Schweiz och Italien skulle ha att tillgå för ett försvarskrig mot Frankrike och Österrike. Under förutsättning af ett verksamt understöd af engelska flottan skulle, enligt dessa beräkningar, Italiens försvar i krigstid erfordra endast 466 å 560,000 man, under det Italien skulle kunna uppställa minst 8 å 900000 vapenföra män och i Schweiz den manliga befolkningen mellan 20 och 44 år utgjorde 1850 ända till 450,006 man. Denna statistik behöfver likväl först visa sig kunna hålla streck itillämpningen, då man vet att såväl i absolutismens läger, som i niotsidans, hjelpmedlens myckenhet ofta icke finAs