tlenast Francois gamle vän, utan äfven en al min vän doktorns anförvandter. Inom fem minuter voro vi installerade uti hans helighet biskopens beqväma och inbjudande bostad Sjelf var han frånvarande, och när Frangois gick ut för att tillreda en af sina märkvärI diga soppor, hviskade han till mig: Detta är hvad turkarne kalla öde, och, ma foi! de ha alldeles rätt. För en timma sedan stod jag på förtviflans brädd, och nu äro paradiset portar öppnade. På morgonen besökte vi de öfriga medlemmarne af kalapothakiska familjen, och blefvo ganska artigt emottagna. Folket samlade sig för att betrakta oss, och en hop pojkar följde oss i hälarne, men deras uppförande var vänligt och förbindligt. Här var det slavoniska elementet rådande; ty, undantagandes bland qvinnorna, funnos få grekiska ansigten. Ortens namn har nyligen blifvit förändradt till Areopolis, ehuru jag icke kan finna att någon gammal stad med detta namn någonsin funnits här. Då vi på förmiddagen bröto upp på väg till vestra foten af Taygetus, hoppade en palikar med stolt utseende och klädd ji fustanella och scharlakansröda underkläder öfver stenmuren, som omslöt hans trädgård, och närmade sig för att skaka hand med oss. samt betraktade oss från hufvudet till fötterna. Sedan vände han sig till tzimoviterna, som åtföljde oss, och frågade: Hvilka äro dessa? De äro engelsmän — resande, var svaret. I ärnen eder till Vitylo; det är min stad, sade han till mig; echete egeian! (må I få behålla helsan), och gick åter bort. Han var höfding i Vitylo, som endast ligger omkring tre mil norr om Tzimova, ehuru vi voro två timmar på vägen — så dåliga äro bergvägarne. Vitylo är anlagdt på branten af en afgrund mer än tusen fot öfver hafvet. Vår väg, slingrande sig fram och åter på klippornas branter, föreföll mig som en stig, banad af underjordens makter öfver de berg, som skyddande omgåfvo Eden. Högt upp, skenbarligen darrande i luften, likasom svindlande öfver sin ställning, hängde stadens tornbygnader öfver oss, och de kala, gulaktiga klip porna, uppstaplade öfver hvarandra som höga trappsteg, voro draperade med allehanda slags vilda klängvexter, blommor och murgrön, och hvarenda liten smal afsats emellan dem var en trädgård med sammetslik mark, uti hvilken ofantligt stora fikonoch olivträd växte. Alla, som arbetade i dessa trädgårdar, voro beväpnade. De buro en drägt, liknande den som brukas på Creta, och det gamla Greklands prägel var tryckt på deras drag. En vacker gosse med en vild blick, som lutade sig mot en öfver vägen utskjutande klippa. stirrade mig i ansigtet och frågade med en vildes misstänksamhet: Hvad vill ni -här? Staden hvimlade af sysslolöse, med knifvar il sina bälten och cigarr i munnen. Omkring tjugo flickor, som nedkommo från bergen med tunga bördor af ginstris på ryggen, liknade antikens gudinnor i låg, mensklig förklädnad. Hvarken smuts eller tungt arbete kunde dölja deras skönhet, och tusenårigt barbari hade ännu icke förstört typen af deras gamla race. En egen historia står i sammanhang med Vitylo. För omkrig hundrafemtio år sedan, säger folket, skedde ofta utflyttningar från Maina till Corsica, och bland andra emigrerade familjen Kalomiris, eller Kalomeros (begge namnen nämnas) från Vitylo, som kort efter sin bosättning på Corsica öfversatte sitt namn till det Italienska — Bonaparte. Från denna familj härstammade Napoleon, som således var mainot, eller af gammalt spartanskt blod. Pietro Mavromakhalis säges, då han besökte Napoleon i Triest, hafva på grund af denna berättelse kallat honom sin landsman. Mainoterna sätta en obetingad tro härtill; den tidens utflyttningar äro ett historiskt faktum, och förhållandet att Bonaparteska namnet redan förut fanns i Italien är intet bevis att ej de corsikanska Bonaparterna ursprungligen kunna ha varit de mainotiska Kalomeros. Saken är möjlig nog, och någon, som är tillräckligt intresserad för den nuvarande Bonaparteska ätten att vilja göra efterforskningar, skulle sannolikt lyckas utreda frågan. Vår väg var obeskrifligt dålig återstoden af dagen. Under flera timmar framskredo vi på en stenig, sluttande terrass, på sidan af Taygetus, 1,500 fot öfver hafvet, och afbruten af stora, gepande klyftor, och klättrandet upp och nedför dem fordrade stora atsträngningar. Folket sade: Vägen är ganska god, sedan vår biskop lät laga den. Förut var den dålig. Hvad är en dålig väg på Maina? Blanda tillsammans lika delar kalkstensblock, ohuggen gatsten, stora klapperstenar och stora stenflisor, och ni kan göra eder en svag föreställnig om den nuvarande goda väsen. Många byar lågo kringspridda längs terrassen, ofta så nära intill hvarandra att de utgjorde en fortsatt stad. Det klara vatten som frambrusade ur källådrorna i Taygetus hade bildat vida oassiner, öfver hvilka murade hvalf höjde sig, äckta med festoner af murgrön.. Ett stort antal kyrkor, många i den rena byzantinska stilen och flera hundrade år gamla, sågos äfven. Folket, verkliga greker nästan allesammans, emottog oss på ett hjerligt och välviligt sätt. Det allmänna sättet att helsa var pKalos orizetel (välkommen!) i stället för Kali emera sas ! (god dag åt er!) hvilket brukas i andra delar af Grekland. Ehuru många land befolkningen voro fattiga och trasiga, ågo vi i hela Maina endast fyra tiggare, då ri deremot vid vår ankomst till Kalamata denna ftermiddag träffade på tolf, den ene efter len andre. Nedstigandet till hafsstranden kedde utför en så brant sluttning, att den o9 i anspråk hela styrkan och sgkiocklioheten CD fr VN FA JR RA. VR RR, är Br bt AY fre mA mL or fig ige i — nt nn, Utd moOd HAr VV 4 o