ännu icke slutat sin straffpredikan, då han började bli orolig öfver Zobeidehs fortfarande tystnad. Slutligen, och till följd af en dragningskraft, som jag gerna kan kalla magnetisk, tvangs han likasom ofrivilligt att vända gina ögon åt henne och se upp; hvarvid han kom af sig tvärt. Den blick, som Zobeideh höll häftad på honom, var så vild, så mörk, så hotande, att han kände sig likasom genomisad. Hvarföre ser du på mig så? frågade kan. Jag, min herre? Jag hör på dig. Osman bytte om talämne och återkom sedan ej mera till detta; han råkade i dåligt lynne och såg trumpen ut. Men ifrån samma stund var Ibrahimas öde afgjordt. Hennes helsotillstånd blef vacklande, hon aftynade med en förfärlig hastighet; hon skulle snart blifva mor, och likasom för georgianskan bortblandades för henne moderlighetens första glädje med dödsqvalen. Under sitt hafvandetillstånd hade bon blifvit mer och mer odräglig för sin omgifning, och knappt hade hon gifvit dager åt en sjuklig varelse, förrän hon sjelf reps af sällsamma lidanden. Några dagars feber, omvexlande med yrsel och domning, besynnerliga ryckningar i musklerna, hårets och ögonbrynens fällning ... det var alltsammans! En ny graf hade öppnats och slutits på den stora griftplats, som blifvit utsedd åt Osmans slägt. S Menniskohjertat har oförklarliga hemligheter. Vi ha sett Osman genast tröstad öfver förlusten af sin sköna, sin dyrkade Nafizå; Min förbindelse som sannfärdig lefnadstecknare nödgar mig omförmäla, att den fula Ibrahimas död gjorde honom otröstlig. Om hans sorg denna gången öfverskred all gräns, så var det kanske ä!ven derföre att han ifrån detta ögonblick trodde sig förvissad om, att ett slags öde hvilade öfver hans hus, och i