Förtroliga bref till en hemmavarande vän. Af TH—1).. Ofvanför Hagar Selsileh vidgar sig dalen åter, och äfven Nilen intager en ovanlig bredd, isynnerhet nedanför ruinerna af Ombaa, arabernas .Kom Ombo. Floden är här äfven tyld af bankar, och vi voro den dagen icke mindre än sex gånger på grund, hvilket gaf besättningn mycket att göra, då flera af. dem måste hvarje gång 1 vattnet för att skjuta båten loss. . Det var en blåsig mulen dag, helt och hållet utan sol, någonting ovanligt i Egypten, och det gjorde oss ondt att höra detta upprepade stönande Eleesah af det ansträngda folket, då de med ryggarne motbåten lyfte densamma ut i djupare vatten, men -komiskt var det emellertid att se intrycket häraf på Neckens lilla. yngsta sjöjungfru, som helt oförmodadt uppenbarade mensklighetens inneboende . apnatur, i det hon stälde sig med ryggen mot en stol och äfven började ropa: Älessah, Älessahp. Det var i sanjping ett litet gladt intermezzo, som kom: alldeles oförberedt och muntrade oss alla. ; Slutet på vår dag var dock nära att blifva mindre gladt och muntert. I skymningen tilltog vinden i häftighet, och än en gångredo vi upp på en bank. En vindstöt kom, som lade båten på sidan, men i samma ögonblick blefvo vi flott, för att strax derpå åter komma på grund. Ett aflägset dån och ett egendomligt hvinande hördes i luften. Det var förebuden till-en rasande orkan, som vari annalkande, Ett ogenomträngligt mörker omgaf oss, tills plötsligt en flammande blixt från vestra -horisonten upplyste. scenen omkring oss för ett ögonblick. Vid-dess bländande sken sågo vi trenme andra båtar, två engelska och en. fransk, i samma kritiska belägenhet som vi sjelfva. Mörkret tycktes nu om möjligt ännu svartare än förut, men snart kom en annan blixt, och ljungeldarne började följa tätt på-hvarandra. :Närmare röt orkanen, och med dånet blandade sig den arbetande besättningens förtviflade rop. I samma ögonblick blefvo vi flott.igen, och. våra män sprungo ombord för att:berga de hittills blott gigade seglen. I en handvändning var akterseglet intaget, men det stora seglet i fören slog våldsamt mot mast och. rå. och. gjorde uppklättrandet till dess beslående förenadt med fara. Reisen -ropade med ångest: Yallah, Yallah!s skynda, skynda!, men. under ett par långa ögonblick tycktes ingen vilja våga försöket. Slutligen äntrade Sleman, smidig som Nubiens panter, uppför den höga segelstången, och honom följde tvenne andra nubier. Detlyckades dem, oaktadt båtens häftiga slingringar, hvarigenom de slungades ömsom ned mot vågen, ömsom högt mot skyn, att beslå det under stormilarne ursinnigt. kastade seglet. Det varisanning hemskt att vid blixtarnes röda flammor se dessa män med sina fladdrande hvita drägter likt nattliga gastar rida på den äfventyrliga rån, arbetande med det tunga, våldsamma seglet. I det ena ögonblicket aftecknade -sig deras gestalter klart under ljungeldarnes belysning mot rymden, der blygråa skyar jagade hvarandra, och i nästa ögonblick var allt kolsvart natt, då intet sågs och blott deras skarpa skrik hördes, liksom från skyn. Ändtligen var seglet lyckligen bergadt. Det var i yttersta minuten. De tvenne andra nubierna hade hunnit ned på däcket, men Sleman var ännu gvarvid toppen af masten, just färdig att KElättra ned, då orkanen med ett fruktansvärdt brak bröt ned öfver oss, pressande ena relingen ned i vattnet och. ryckande -bort flera artiklar från däck, bländ dem det tunga locket öfver vattenfiltreringsapparaten. Likt en orm, led Sleman utför masten och. stod ögonblicet derefter oskadd på däck, men med sin långa hårtofs från hjessan vildt fladdrande kring det för öfrigt rakade hufvudet. Orkanen hade, under det han äntrade ned, fattat hans tarbusch 2) och offrat. densamma åt den vredgade Nilen. Och vredgad var i detta ögonblick den heliga floden. Vid lågorna af de fräsande ljungeldarne, hvilka nu med vexlande färger i alla riktningar genomskuro den vestra himlen, sågo vi Nilens hela. yta sjuda, liksom i fraggande ilska, och det gråhvita skummet piskade Neckens sidor med lössläppt raseri. Det var ett vildt naturens uppror,.der elementerna, kämpade mot hvarandra, under hvilkas kamp menniskokraft och menniskovilja kände: sig intet förmå, Besättningen . ropade nu ej mera. Den satt stum, nedhukad vid båtens -lovartsida, mumlande Allah Akbar! Allah Klerim! Gud är stor! Gud är barmhertig! Och. till Hans barmhertighet satte vi äfven vår förtröstan i detta ögonblick, då vi måste öfverlemna oss åt orkanens våld och låtande vår farkost uti en trakt af floden, der talrika bankar. och äfven granitklippor , förekommo, utan mensklig styrman länsa undan för den rytande stormen, som insvepte oss i ött moln af sand;--hvilket. endast blixtarnes skarpa flammor förmådde genomtränga.. Scenen var högtidligt hemsk. : På detta sätt:förflöt en halftimma eller något mera, hvarunder Necken slungades fram öfver den kokande vattenytan med en fruktansvärd. hastighet. Slutligen kände vi en häftig stöt, åtföljd af ett doft brak. Båten .darrade isina fogningar ett ögonblick och stod derefterstilla. Besätt1) Se Aftonbladet nio286-—288 förlidet är, och ns 9, 38—41, 43—46, 49,-52;-82, 85, 105, 106, 108 123—127, 134, 181-och 183 detta år. 2) Den röda Föz-mössan benämnes i Egypten tar I buschp. I öm —mvonöE fr Rs a Aden ee 0 Ra DR