Då vi försäkrade, att vi redan till en del rönt prof deraf, uppsteg adjunkten: och bockade sig med mycken Töflighet, men, med en fallkomligt obesvärad min. Patronen och jag tackade förbundnast för inbjudningen; den vi utan betänkande antogo, och tillade, att vi. äfven hoppades komma i tillfälle tt få åhöra den unge, utmärkte prestmannens. andliga föredrag. Något senare afreste vi från prestgården. FJERDE KAPITLET. I fattigstugan; Söndagen: kom. Jag var ännu, qvar på orten och befann mig vid patronens sida, åkande i samma beqväma vagn, som förra söndagen, på väg till den sockenkyrka, af hvilkens kyrkoherde vi voro till middagen inbjudna. Vi önskade bevista gudstjensten, icke — för att begagna ett uttryck, jag hört användas på landet — i ändamål att inlägga merit för den goda middagen i prostgården, utan för att höra den unge, berömde predikanten. Och vi hade: ej skäl att ångra denna kyrkfärd. Ty hans predikan intresserade och uppbygde oss i ovanlig) grad, och jäg kan väl för egen: räkning säga,att: aldrig någor predikan på mig gjortett starkare och varmare intryck. . Predikånten talade ej blott till känslan, hvarigenom man endast upprör ett kaos af Sensationer, utan han upplyste och lärde, hans tagkar voro djupa och klara, hans föredrag egde ett strängt. sammanhang... Det var i denna predikan något; som åhörarer på en gång förmåtlde se öch känna, det vår förnuftets och uppenbarelsens lågor, som sanimanflöto i en enda flamma, och-det ena som det andra ljuset tycktes vara enstråle af ett och samma enda, eviga, gudomliga förnuft. I slutet af predikan sågo-vi på hvarandra,