rd 16 sk. bko under öppen rekommendation med samma dags post, till svaranden inlemnadt, att detta bref intill den 5 påföljde Februari ej blifvit inskrifvet i härvarande postkntors protokollsbok eller afsändt, och att till undanrödjande af förlust för bemälta Lund sistberörda penningebelopp blifvit af åtskillige personer sammanskjutet och till Lund aflemnadt mot rekommendationsbevisets återställande; och emedan svaranden ic såsom i 17 kap. 33 rittegångsbalken föreskrifves, med bevis styrkt sina förevändningar att Håkausson, till afsändande af den 22 sistlidne Novembor, ej framlemmat de å hans sedelförteckning upptagne fyra privatbankssedlarne, utan i stället de tvenne riksbankssedlar, som funnor i brefvet, vid dess ankomst till Stockholm, hvilken förevändning är desto mindre sännolik, som vittnenå Bergqvist och Andersson intygat, att Håkansson ej utan särskilt besvär kunnat genom vexel ute i stade dag bekomma de till remissen begagnade fyra privatbankssedlarne, samt kändt är att svaranden, sin pligt likmätigt, brukade vid penningars emottagande för öppen rekommendation med förteckningen jemföra sedlarne både till antal och valör, äfvensom att Magnussons rekommenderade bref den 13 sistlidne December inlemnats för sent att kunna med samma dags post afsändas, hvilket föregifvande står i strid med rekommehdationsbevisets innehåll; ty oci alldenstund svaranden, som förut blifvit genom laga kraftvunnet utslag fäld till ansvar ej allenast för uraktlåten levercring af öfverskottspostmedel, utan ock för tjensteförseelse af beskaffenhet, som liknar de nu åtalade, och hvilkens förevändningar desto hellre måste anses hafva behöft att styrkas. somr svaranden förnekat, bland annat, vittnet J. G. Sundstedts edeliga intyg att svaranden af samma vittne återbekommit det från mamsell Lund inlösta rekommendationsbeviset, oaktadt han ej velat uppgifva af hvad orsak de ifrågakomma brefven till F. Ingelman, J. O. Gren och L. F. Janssen, äfvensom det -år 18553 till J. P. Brandt inilemnade, dels ej å rätt tid och dels icke blifvit af svaranden till adress orterrze afsände eller i postprotokollerne inskrifne för de dagar, dessa bref kommit svaranden tillhanda, samt invändningen det han ej vore skyldig att afgifva svaromål angående sistnämde bref, emot stadgandet i kongl. förordningen den 20 Jan. 1779, ej förtjenar afseende, likväl på ofvanberörde sätt blifvit lagligen förvunnen att uti alla åtalade hänseenden kafva haudlat i strid med gällande instruktion och andra föreskrifter, samt dessa gång. efter annan förnyade öfverträdelser af svarandens tjensteåligganden blifvit begångna under sådana, nu omförmälte förhållanden, att de ej kunna antagas hafva skett utan egennyttig beräkning: fördenskull och i förmågo af 10 mom. i kongl. förordningen den 20 Dec. 1662 och 14 S i kongl. kanslikollegii instruktion för postmästarne af den 16 Febr. 1707, jemte kongl. förordningen den. 16 Febr. 1849, pröfvar rådstufvurätten rättvist döma svaranden Nordvall att, för de flera grofva och för allmänhetens brefvexling vådliga tjensteförbrytelser, hvarmed han sålunda blifvit beträdd, ej allenast mista sin postmästaretjenst, utan ock böta. 100 daler silfvermynt med 50 riksdaler riksmynt till tveskiftes mellan pastkassan och åklagaren, hvarjemte svaranden, med tillämpning af 14 kap. 5 och. 78s rättegångsbalken; pliktfälles till 5 riksdaler riksmynt för det han i sitt skriftliga genmäle inblandat hvad till saken ej rätteligen hörer, och till 10 riksdaler lika mynt för det han, under målets handläggning den 24 sistl. Mars talat vanvördligt mot domeren; skolande slutligen svaranden gälda angifvarne Håkanssons och Magnussons inställelsebesvär med fordrade 7 rdr 50 öre Tmt till den förre och 1 rdr 50 öre lika mynt till den senare; hvaremot deras ersättningskraf i öfrigt, såsom obestyrkte, ej kunna bifallas. År och dag som förut, På rådstufvurättens vägnar. A. W. Knös.