Hvad som i allmänhet vid jernvägsfrågans behandling under sistlidne riksdag hos hvärje väldig väckte det mest smärtsamma intryck, och af fosterlandsvännen måste djupast beslagas, är den ytterliga demoralisation, den öranledde inom vår lagstiftande församling. Och detta kan ej väcka förvåning; man hade pj rätt att vänta sig annat, sedan man redan den kungliga propositionen på förhand ge nom utkastande af lockbeten åt alla ändar af riket gifvit näring åt egenuyttans djerfvastc rörhoppningar, och sålunda framkallat er oundviklig kamp emellan de särskilta provincial-, lokaloch personalintressena, hvilka alla nu naturligtvis skulle äflas att söka, utav gen uppoffring, på statens bekostnad tillskansa sig fördelar, dem annars och enligt sakens natur industrien aldrig utan egna ansträngningar förmår förvärfva. Detta var följden af ett statsbanesystem; som, efter ati ha afvikit från sin enda berättigade synpunkt. den strängt nationella, statens egen, icke aktade för rof att, om ej i tydliga ord, likväl i ätt förstådda antydningar inbjuda-de enskilte intressena till en allmän stormlöpning emot statens kassa, hvilken dock först måste medelst utländsk skuldsättning fyllas; en utväg. hvilken våra goda ständer tillförene städse betraktat med ytterlig ovilja, då fråga varit att anlita densamma för allmänna ändamäl: men som nu arsågs fullkomligt i sin ordning. Att saken här egentligen och uteslutande afs.g lokalintressen, icke statens, skönjes ock af den punkt i statsutskottets utlåtande, der utskottet öppet och af all blygsel obesväradt erkänner, att afseende måste göras på provinsers och orters billiga anspråk, Att af ett dylikt utside en likartad skörd skulle uppkomma, borde sålunda ej vara oväntadt. Bearbetningarne, öfvertalningarne, intrigerna inom stånden hade ock antagit en hittills okänd utsträckning, en karakter, hvars vidrighet endast den krassaste egennytta förmår uppvisa. Och om äfven de rykten, som varit gängsc angående direkta mutor, skulle befinnas osanna eller åtminstone mycket öfverdrifna, så återstår dock det bestämda faktum, att inom statsutskottet ett ohöljdt köpslagande intressena emellan egt rum: och ett dylikt indirek? mutande kastar en djup skugga öfver det sistförflutna riksmötets karakter och innebär en bitter, gifve Gud äfven helsosam varning för framtida lagstiftare. Men vi vilja ej län gre uppehålla oss vid denna mörka tafla. utan öfverlemna den utförligare teckningen deraf åt historien, som icke är bunden vid några lokala intressen, och hvars dom är omutlig. 3 RR Den tredje af de hufvudfrågor, som kunna anses ha gifvit riksdagen sin egentliga karakter, religionsfrihetsfrågan , hade redan länge med högsta intresse blifvit omfattad icke blott af dem, som nitälska för samvetets rättigheter och kyrkans rättförstådda intresse, utan ock af dem, som insett, att den religiösa fråsans lösning måste framkalla en friare utveckling inom det politiska och det industriella lifvet. Vid denna riksdag tog ock regecingen, märkeligt nog här likasom i frågar ;m qvinnans myndighet, initiativet. Man hade således, med häfdvunnen kännedom om hurv i allmänhet regeringens propositioner, kraft ullt vidhållna, af våra ständer emottagas, d ästa förhoppningar om sakens framgång. Ich man ansåg sig böra ba så mycket mer: käl dertill, som uti propositionen ingenstädes m ej i titeln, förekom någonting om hva man i andra länder ansett innebära en verklig religionsfrihet. De obefogenheter till viss: -mbeten och tjenster, som i grundlagen stad sas för främmande religionsbekännare, lemnades ovidrörda, äfvensom den kyrkan till örsäkrade rätt till skatt af fast egendom. D: förut gällande bestämmelserna emot lärofri eten skulle, långt ifrån att i någon mån h: ossats, ha blifvit vida strängare än nu ä allet. Här var egentligen ingenting annat i råga än upphäfvandet af ett orimligt strafi för de i landets religion uppfödda, hvilka ;ppet omfattat en annan lära, och dessas ställande på samma linie som de utifrån insomna eller här af utländska föräldrar födda oersoner af främmande religion. Man kunde åledes med skäl ha väntat att ett så föga radikalt förslag, som endast afsåg att borttaga sn straffbestämmelse, som de flesta af reli rionsfribetens Vvedersakare numera icke ent såga försvara, ej skulle möta synnerligt mot tånd, äfven hos den bestående ordningens afsjordaste anhängare. Väl förestälde man sig. att saken ej skulle komma att vinna sympajer inom presteståndet, som I allmänhet icke ilskar annan strafflöshet än sin egen, och icke gerna ser sin myndighet i andliga mål förstärkt med åtskilligt lagtvång från det verld liga regementets sida. :Borgareståndet had: i sin sida redan vid föregående riksdag visat ig riktigt uppfatta denna frågas betydelse. såsom innefattande icke allenast en samvetssak, utan ock ett medel till civilisation och rramåtskridande äfven på det materiella området. Af detta stånd hade man således insenting att befara för frågans utgång. Hvad )ondeståndet åter angår, hade man visserligen ner att frukta i betraktande af den hos sven-ka allmogen djupt inrotade räddhågan för papism och prestvälde. Att dylika farhågor vid detta tillfälle voro obefogade, att, i fall katolicismen verkligen vore för vår kyrka vådlig, sådant icke afhbjelptes med straffhot, itt hvad man kallar prestvälde har gin fulla erklighet äfven inom gvenska statskyrkan ch derifrån endast genom uppbäfvande at borgerligt tvång i trossaker kan utrotas — lt detta insågs visserligen och behjertades tt de mera upplysta inom ståndet, hvilka nu kunde uppvisa en starkare och aktningsvärlare minoritet än någonsin tillförene i dylika all. Men flertalet syntes ännu beklagligen vilja vidhålla de gamla fördomarne i denna fråga. Och likväl hade det sannolikt kunnat yckas ståndets skarpsionigare ledamöter att sryta denna fördomarnesg makt och åstadkomnå en majoritet i förnuftets och frihetens inuaaca eåframt icke Man dels no. såsom van