LORENZO BENONI P FÖRFATTAREN TILL DOKTOR ANTONIO.) Öfversättning. TRETTIONDEÅTTONDE KAPITLET. Natten var vacker, en af dessa nätter, då allting är försänkt i lugn, då himlahvalfvets klarhet är beslöjad af lätta ull-lika skyar, och från den fina nymånen nedstiger på den vida oceanen en smal linie af glittrande sken, likt en stig till en ljusare verld. Vackert väder,, sade jag till mannen som satt mig närmast. Det är )!edsamt att nödgas säga, att det räcker icka ,Vinge, svarade han, Ser ni der borta den länga hvita randen, som liknar ryggbenet på on fisk? Vi få snart mera vind! än vi tycka om. ? ; . Årornas regeln. åssiga Jjud, när de doppades ned i vattnet, lika: Om gåfvo toner åt mina tankar, och dessa te 89 en mildare och mindre nedslående riktni, 28, än som ji denna stund hade kunnat förväntas, När jag tog mitt sista farväl af mitt fädernesla ud. FR Vi hade i tysthet skridit fram i två timmar eller mer, när båtsmannens spådom tycktes vilja besannas. Mörka hotande moln hade skockat sig, och emellanåt kändes starka v. adstötar, Hafvet började äfven svalla och skum ma. Ännu en timma förflöt, innanSmannen, de midt emot mig, bröt den långa tystVi ha ändtligen hunnit fram,, sade han. Ha vi? utbrast jag något förvånad. Ja, Gud ske lofi, svarade han, visande mig på kort afstånd ifrån oss en flod, som föll ut i hafvet. Ser ni der, signor! Det är Var, och nu är ni i säkerhet. ? ) Se Aftoobl. n:ris 128—131, 133, Ba 144—150, 152, 153, 155—163, er 126 141,