till 29,30, och vi fingo solsken nog till några observationer, som visade att vi befunno oss 563 miles ifrån den öfverenskomna mötesplatsen. På aftonen samma dag kom Niagara åter och gjorde oss sällskap; onsdagen, tors: dagen och fredagen voro som söndagen, blott om möjligt värre och våtare. Lördagen den 19 hade vi ändtligen ljusare utsigter: barometern steg, svallet begynte lägga sig, och för första gången, sed.n stormens början sex dagar förut, kunde man gå någorlunda säkert på däck. Men ack! Utseendet är lika svekfullt på Atlantiska oceanen som annorstädes, och under nära nog lugnväder — jemförelsevis — sjönk barometern åter, medan en svart töckenstrimma vid horisontens vindsida småningom växte i bredd, tills den hade höljt hela himlen i dystert mörker och förkunnade oss, att någonting förfärligt åter vore i antågande. Hela eftermiddagen var mycket regnig, och derefter blåste det mer och mer upp, men icke i häftiga ilar, utan långsamt och med jemnt växande kraft, likasom om stormen denna gång ärnade utföra sitt värf småningom, men väl. Sjön var förut uppe och tillhands som sjömännen säga, så att stormen till en början blott dref det höga vågsvallet framför sig och fylde luften med stänk och skum från de långa vattenåsarnes splittrade ryggar. Nu rullade Agamemnon snart värre än någonsin; den lutade sina 30 grader ur lodlinien ömsevis åt olika sidor; med otrolig ansträngning refvades härvid seglen, och skeppet var lika vått inombords som utom. Man trängde sig snart in i vrår, höll sig fast vid bjelkarne, för att icke tumla ned, och oväsendet fortfor med ständigt stegrad våldsamhet till kl. 1, 11 på natten, då Agamemnons sista stund tycktes vara kommen. Tre eller fyra vattenåsar, högre än alla vi ännu sett, nalkades då långsamt; den förste lyftade upp Agamemnon på sin rygg och lät honom derifrån rulla ned i den djupa vågdalen som följde. Här låg det s:ora skeppet nära platt på sidan, under ett döfvande buller inombords, der allting tycktes ha lossnat, antingen det varit fastsurradt eller icke; bullret och förvirringen varade nära en minut. Då reste sig fartyget åter, men för att vräka sig ännu djupare omkull åt andra sidan. Oväsendet förnyades, och officerarne i nedra kajutan, som förstodo den ötverhängande faran, rusade upp och sökte tumla fram till dörren och ut på det förnämsta däcket derutanför. Det uppträde, som mötte dem der, trotsar all beskrifning: Under skrik och räddningsförsök låg en oredig massa af matroser, skeppsgossar, stegar, tåg, däcksbilor och allt som kunnat lossna, ihopramlad på babordssidan och öfversköljd med en vattenflod, som trängt sig in genom halföppna portar och mellan gistna däcksplankor; och hela denna massa höll just nu på att vräkas tillbaka åt styrbordssidan, medan några -enstaka menniskogrupper dinglade mellan bjelkarne, hvari de lyckats få tag och sökte hålla sig fast, för att ej nödgas följa med i raset. Men skeppet lade sig allt djupare och djupare; möjligen började det redan att lyftas upp på den nästföljande vågens sluttning; och nu lossnade med ett hiskligt brak äfven den stora stenkolsmassan, som blifvit instufvad på detta däck, rusade ned åt lofvartssidan och krossade allt som låg i dess väg. Koldammet insvepte i ett ögonblick allt på hela detta däck, men braket och stötarne fortforo på alla håll, när kolklumparne och kolsäckarne jemte jerntrappor och Jernstytser tumlade omkring. Belägenheten var nu sådan, att två eller tre dylika rullningar hade varit nog för att skicka masterna öfver -bord, medan halfva besättningen skulle blifvit dödad eller stympad. Kapten Preedy var redan på fördäcket, och att vända skeppet blef nu befallningen, under det att skrufhjulet sattes i gång för att göra vändningen möjlig. Det-var icke utan svårighet, som karlarne under däck kunde komma upp, ty stegar och trappor halkade krossade omkring der nere. De kraflade sig likväl upp, alla öfversmorda med koldamm och många med allvarsammare märken efter omtumlingarne mellan däcken: I början var förvirringen stor ännu, medan stormen hven så, att officerarnes kommando-alldeles icke kunde höras och det uppkomna manskapet kastades fram och tillbaka på ofvandäcket, ej sällan på ett högst vådligt sätt; Två man foro med hufvudena in i kabelätsläppningsmaskinen, likasom de hade ärhat stånga den öfverbord; men sällsamt nog utan skada hvarken för sig eller maskineriet. Till stegring. af vådan hade den vid däcket fastsurrade skeppsbåten nu äfven slitit sig lös, så att den blott hängde fast med enacändan, och med den andra slängde fram och tillbaka vid hvarje rullning, hotande att krossa allt som kom i dess väg. Disciplinen tog likväl ut sin rätt, och besättningen var snart sysselsatt med vändningen, under det att några officerare begåfvo sig ned under däck, för att se till dem som möjligen blifvit skadade der nere, och om hvilkas mängd vidunderliga rykten redan hade spridt sig ibland det öfriga manskapet. Olyckshändelserna voro tyvärr många nog, ehuru ingen menniska mistat lifvet. Kajutvakten och en af maskinisterna lågo begrafna under en kolhög och kunde först efter kolens undanskyfling dragas fram; begge voro skadade och kajutvaktens arm krossad. Andra hade fått lemmar afbrutna eller ledvridna. En matros hade i mörkret fattat om en däcksbjelke, hvarifrån den ofvanliggande plankan skilt sig under fartygets rullning; men när fartyget rullade tillbaka återtog äfven plankan sitt förra läge och krossade karlens fingrar. Underbara räddningar förekommo ock. En n:atros