uppkom för att taga vara på penningarne innan de skulle rulla under plankorna; de hittades allasammans och återlemnades till mig med munter beredvillighet, utom hos Spalatro, på hvars anlete röjde sig ett omisskännligt uttryck af begärlighet och snålhet, när han lemnade mig hvad han hade plockat upp. Den uppståndelse, som blifvit förorsakad af denna lilla händelse, upphörde snart, och tystnaden afbröts af ingenting annat än mastens knakande, tågens gnisslande eller det ena eler andra seglets tillfälliga, betydelsefulla fladIrande. Vädret höll synbarligen på att förindras, och det till värre. Fartyget började nnan kort att stampa, kränga och skakas, när vågorna slogo emot dess låga sidor; men jag, som i hela min lefnad varit en martyr för sjösjuka, kände mig vid detta tillfällemå fullkomligen väl och i stånd att röka med samma lugn som de gamle sjöbussarne, mina öljeslagare. För denna befrielse från kroppsigt lidande måste jag ha haft att tacka min ytterliga själsspänning. i: Efter någon stund började jag likväl märka, att ansigtena omkring mig buro några spår af oro: ifriga bliekar uppåt molnen, lerefter ned på vågorna, på hvilka vi bokstafligen hoppade, och oroliga ögonkast på kaptenen — ett slags tyst vädjande, som förmodligen blef obemärkt, säkerligen obesvaradt, ty han fortfor att röka, såsom Om han uldeles icke visste af att der funnos sådana ing som hotande moln, tjutande vindar och rasande vågor. Slutligen, sedan vi under nåyra minuter länsat undan för vinden med förfirande snabbhet, befalte han att refva seglen och att besättningen skulle taga till årorna. Denna befallning tycktes bryta den förtrollning, som dittills hållit karlarne tysta. Spalatro var talmannen, frågande med en röst, som var sänkt till en hviskning genom