LORENZO BENONI FÖRFATTAREN TILL DOKTOR ANTONIO.) Öfversättning. Månen hade lyst klart hela natten, och den höga fyrbåken, hvilken dittills varit så tydligt synlig för mig, försvann nu småningom för mina ögon, hvilka bemödade sig att se den länge efter sedan den alldeles kommit ur sigte. Då kände jag fullkomligt att jag var en flykting. Så länge jag såg det välkända föremålet hade jag icke fullkomligt fattat den tanken att jag bestämdt var utan både hem och fädernesland, att jag k nhända aldrig mer skulle få se min mors ansigte. Förr än man erfarit det vet man icke ufaf all den tröstande makt, som ligger i förtroliga liflösa föremål. När jag förlorade fyrbåken ur sigte war det som om jag åter hade blifvit sliten ur de mig så käras armar, och jag omsväfvades af en hop af minnen utaf förflutna lyckliga dagar, ungdomens, hoppets och glädjens dagar, sådana som aldrig mer kunde återkomma för den landsflyktige. Tärningen var kastad: jag var proskriberad, en vandrare nte i vida verlden; ja, mitt lif och min frihet voro ej ser i mitt eget våld; de voro i de menniskors änder, hvilka jag hade framför mig. tum AT TiNär denna tanke föll mig in vände jag mig om, för att nogare betrakta dem än jag förut jort. Förutom kaptenen voro der två karlar och gossen, hvilken jag redan omnämt.. Endast en af dessa gjorde ett obehagligt intryck på mig; gossen och den ena karlen bade ett F) Se Artonbl. nris 128—131, 133. 134, 136—141, 14:—150, 152, 153, 155—163, 165—168