STOCKHOLM den 22 Juli. Det är historiskt bekant, hurusom man fordom under mörka och våldsamma tider hade för sed i det heliga romerska riket att af vägoch flodfarande utkräfva en skatt, hvilken dock ingalunda ingick i statens kassor; utan upptogs och tillgodonjöts af en rofgirig adel, som för detta ändamål anlagt sina borgar på de punkter, der under den tiden mesta trafiken egde rum. I Sverge återfinner man ett nästan lika gammalt bruk, som har en viss likhet med det förenämda, endast med den skilnad, att här var det de vägfarande som utkräfde skatt af dem, som vid vägen hade sitt hem, väl icke i riddareborgar, ty då hade sannolikt denna uppbörd ej kommit i fråga, utan i mera anspråkslösa bostäder. Men under det den i Tyskland utpressade afgiften sedan sekler tillbaka upphört, har deremot i Sverge den beskattning, som benämdes fri skjuts, väl förlorat sin egenskap af att vara alldeles fris men ännu i dag är priset för resandes fortskaffande godtyckligt bestämdt efter en för hela landet gemensam taxa, som på högst få orter motsvarar verkliga värdet af den tjenstbarhet, hvilken i likhet med så många andra bördor, hvaraf staten ej skördar någon omedelbar vinst, såsom t. ex. vägoch brohållning m. m., hvilar tungt på det redan förut med otaliga utlagor och besvär väl ihågkomna jordbruket. Det är redan ett temligen äfventyrligt experiment och som ur statsekonomisk synpunkt svårlien lärer kunna försvaras, då, såsom i vissa änder skett, styrelsen af välmening eller politiska beräkningar uppträder emellan köpare och säljare samt för att bereda den förre ett lindrigare pris å en nödvändighetsvara; ersätter den senare hvad han kommer att förlora genom nedsättning i taxan. Men det falska i principen visar sig på ett vida mera bjert och vidtigt sätt, då man icke, såsom i nyss anförda fall, söker af allmänna medel underlätta anskaffandet af en för alla oundgänglig?nödvändighetsvara, utan föratt bereda den ena samhällsklassen bättre köp på en sak, tvingar den andra att afyttra den för underpris. Förgäfves skall man ock derföre bemöda sig om att söka häfva det onda med palliativer förrän man griper detsamma i sin rot, genom afskaffandet af detta leveranstvång. genom skjutsens fullkomliga skiljande från Jordbruket. Det är ock detta som de senast församlade ständerna hafva afsett genom sin underdåniga anhållan om bildandet af en komitå för att utreda och föreslå, huruvida och på hvad sätt skjutsningsbesväret må kunna från jordbruket skiljas, samt denna vigtiga angelägenhet för öfrigt i framtiden på lämpligaste sätt ordnas. Redan temligen långt tillbaka i vår historia finner man klagomål framstälda öfver de lidanden, som bonden varit underkastad i följd af de resandes våldgästningari hans hus och begagnandet af hans hästar; och huru regeringarne varit betänkta på att, så mycket i deras förmåga stått, lindrä det onda. Så förbjöds genom Magnus Ladulås Stadga af år 1285 våldgästning, äfvensom ingen fick taga friskjuts utan konungens skriftliga tillåtelse. Mägnus Smek påbjöd inrättandet af s.k. taverner. Genom konung Christoffers år 1442 utgifna lagbok erhöll väl allmogen ett visst skydd mot våldgästningen, men senare uader unionstiden förändrades åtskilligt i skjutsförfattningarne till herremännens förmån, såsom att dessa kunde; då de redo genom landet, hos bonden taga tvenne hästar hvardera, äfvensom att der taverner ej funnes, allmogen vore: förpligtad att lemna herberge och förskaffa skjuts åt vägfarande; likväl undantogos allt andligt och verldsligt frälses landtboer från all sådan gästning och gengärd. År 1491 återkallades detta likväl af den äldre Sturen genom en förordning, hvaruti stadgades att ingeny hvarken andlig eller verldslig, fattig eller tik, skulle mot vanlig ersättning undandraga sig att vägfarande herbergera och förbjelpa. Denna ersättning synes emellertid icke ha egt rum, ty under Wasakonungarne fortforo klagomålen och nya författningar utkommo, hvaribland må nämnas en af Kärl IX, hvarigenom en viss lega bestämdes äfven för resande i enskilta ärenden, hvaremot Gustaf Adolf 1615 förordnade, att sådana icke ovilkorligen vore berättigade till skjuts, utan finge förlikas med tavernarne (gästgifvarne) så godt de kunde. Året efter konungens död utfärdade förmyndarregeringen en författning, hvaruti stadgades att de, som bodde afsides från de stora vägarne, skulle hos länsmännen hafva hållhästär för den, söm reste i konungens ärenden. Den fria skjutsen och gästningen för kronans embetsmän upphörde omsider 1642, hvaremot allmogen åtog sig den ännu under hamn af skjutsfärdspenningar, utgående afgäld. Klagomålen öfver embetsmäns friskjutser upphörde emellertid ingalunda, och ehuru dessa sedermera efterhand försvunno, återstod ännu alltid dettillräckligt obilliga deruti, att man ännu betraktade skjutsen såsom ett jorden ovilkorligt åliggande, ehuru genom en s. k. ersättning lindradt onus. Ny gästgifvareordning utfärdades 1734, hvarigenom den hållskjuts, som förut enligt 1633 årg författning endast fått begagnas af kronans embetsmän, nu ordentligt organiserades och blef tillgänglig för alla resande. Vid samma tillfälle bestämdes äfven -legan till. 8 öre för land och -16 öre för stad; hvilken 2 INR KARA ng PTA IT RR RR