SK PECO INNE (0M Ai Jul Engelsmännens ställning i Indien synes fortfarande osäker, och de senaste posterna skildra den såsom i flera hänseenden betänklig. Vanligen segrande på öppna: fältet, finna de likväl svårigheter att kunna möta det guerillakrig, som från åtskilliga punkter i det omätliga landet hotar dem från den i antal så efantligt öfverlägsna fienden. Svårt är ock att kunna bilda sig ett riktigt begrepp om ställningen, enär de derifrån till Europa kommande underrättelser vanligen undergå en viss omstöpning, antingen i engelsk officiel riktning eller ock i de mot Englands intresse fientliga utländska blad, hvilka med illa dold skadefröjd upptaga och utlägga allt hvad som kan göra det britiska väldet förfång. Under sådana förhållanden är det af intresse att erfara huru en upplyst och sansad publicist i sjelfva England betraktar ställningen, det onda och dess botemedel, och vi meddela derföre följande ur Illustrated London News för den 3 dennes, hvaruti, med anledning af den nu beslutade Indiabillen, uppmärksamheten närmast riktas på indiska styrelsens organisation: I fall de britiska öarnes hela röstberättigade befolkning hade kunnat blifva sammankallad efter slaget vid Plassy (under Clives fälttåg) för att yttra sig öfver frågan: skola vi införlifva hela Indien eller en del deraf med vårt land? — skola vi afsätta nabober, konungar, kejsare, stora Mogul sjelf — skola vi åtaga oss ansvaret att regera öfver 150 millioner asiater, oss så olika i stam, karakter, tro och förståndsbildning? så hade svaret häruppå otvifvelaktigt utfallit bestämdt nekande. Och likväl ha småningom, till följd af den djerfva andan hos de män, som sändes ut att i vårt namn förvalta landet, och af trögheten och bekymmerslösheten hos folket hemma, af hvilka de flesta taga mera del i sockenpolitiken än i rikets, och hvilkas okunnighet om sina: egna kolonier är blifven till ett ordspråk, vi nu kommit derhän att vandra i Dionysii och Alexanders fotspår och, utan att vilja det, uträttat det, hvarutidessa mäktiga eröfrare misslyckades. Såsom nation borde vi aldrig ha satt vår fot i Indien annat än för handelsändamål. Vi hade ingenting annat der att göra. Men vi ha fortgått ifrån ringa och föga förstådda begynnelser ända till stora och högst oväntade resultater. Vi ha ärft våra fäders brott och misstag, och sjelfva på egen hand begått dylika, tills vi, plötsligt uppvaknade till besinning, erfara, att det -kräfves vedergällning, och att vi måste betala hvad som är förkrutet. Det lilla och lätthandterliga odjur, som mötte oss under Clives tid, har nu förvandlats till en jättelik elefant. Besten är stolt och vild, samt betraktar vårt vidrörande såsom ett helgerån. Hvad skola vi göra med honom? Förhållandet med de på hvarandra följande Indiabillerna, som föreslogos af den sista och af den nuvarande ministeren — och af hvilka en ännu är under diskussion och med utsigt att blifva lag — visar beklagligen hela kinkigheten af det värf, som blifvit kastadt på oss. För öfver tvåhundra år sedan, alltifrån Cromwells tider, har denna stora nation — den första och den främsta i konst, vetenskap, litteratur och handel, hvilken senare fostrar och närer alla de öfriga — varit sysselsatt med en uppgift, med kärlek omfattad af 17:de seklets slägten och ännu mer af det nittondes, den att göra regerandet så ringa som möjligt. All vår nyare lagstiftning har varit inspirerad af denna anda och riktad åt detta mål. Det kungliga prerogativet har reducerats till en skugga. Innehafvaren af den mest lysande tron i verlden har de facto blifvit den ärftlige. presidenten i en demokratisk republik. Den feodala aristokratiens makt har blifvit endast nominel, eller åtminstone ingälunda jemförlig med underhusets, Lagstiftarnes samlingsrum har till en stor del blifvit en appellationsrätt för att afhjelpa fortfarandet af fordna tiders förderfliga allregering, en domstol för upphäfvandet af dessa ovisa och föråldrade lagar, som förhindra den fulla: utvecklingen af den fria verksamhetens principer. Under det Europas öfriga nationer centraliserat makten, ha engelsmännen, visare än dessa, decentraliserat densamma. Paris är Frankrike, men London är icke England, ja London är icke ens London, utan en massa af oberoende städer och köpingar; med intet annat föreningsband än namnet och stenläggningen. Samma princip har genomträngt hela landet äfvensom dess kolonier. Hvem är det som styr Canada? Canadianerna. Hvem är det som styr Australien? . Australianerna. Den kontroll, vi öfver dem ega, ligger endast i teorien. Vi hålla fast dem med drottningens kjortelband; men om det skulle falla dem in att afslita detta sköra samband, så lärer ingen neka dem detta. Men i detta ögonblick kallas folket genom gina representanter att i afseende på den indiska uppresningen plötsligt lösa en uppgift af alldeles motsatt karakter. Underhuset, som älskar att förminska regerandet i hemlandet, är nu af en hård nödvändighet tvingadt att i Indien föröka detsamma. Ingenting annatän en despotism är för det landet under närvarande förhållanden möjligt. Den må vara en despotism så upplyst som menniskosnillet kan uppgöra den, men en despotism måste det vara. Vi måste af Indien göra antingen en koloni eller en provins. Vi kunna ej deraf göra en koloni, ty en sådan växer upp ur en vildmark, och i Indien bo 150 millioner kloka och arbetsamma menniskor, och det är sätet för en urgammal civilisation. Om det nu icke