Helsningssång. I söders splitetsblodregn dugga Och färga marken; då vi här I dagens sken, i nattens skugga, Se röda rosor, mogna bär; Och gyllne skördar herrligt gunga, Hvaröfver fridens lärkor sjunga. Och kornets guld på fältet skimrar I sommarsolens milda glans, Och -ynglingen sin hydda timrar, Och tärnan binder ljuft sin krans, Och lian hviner genom säden, Vid skördefolkets glada qväden. Den sången klingar skönt i norden, En frisk, upplifvande musik, Som manar skatter fram ur jorden, Med hvarje år allt mera rik På jern och stål, på korn och kärna, Hvarmed vi oss mot nöden värna. Men äunu gömma våra dalar Och våra skogar, våra berg En skatt i sina mörka salar Till sjelbestånd, till must och märg, Den vi i ljuset kunna leda Och rika frukter oss bereda. Det gäller än att nya schakter Och nya rön i dagen te: Att odla obebodda trakter, Som tusenfallt i stället ge; Ännu vi ha att lära mycke I åkerbrukets hufvudstycke. Vi böra derför jemt studera Naturens bok, med öppen själ, Och bringa fram allt mer och mera Till fösterlandets sanna väl. Fördenskull, här i fridens sköte, Vi hafva vågra dar stämt möte: Välkomna hit, I män och bröder Från alla kanter i vårt land! Från öster, vester, nord och söder — Vi räcka Er en trofast hand, Och bjuda vänskap, tro och heder I öppen handling, enkla seder: Vår stad har ingenting att visa I konstens väg; men älsken I Naturens gudasköna visa Med sina toners harmoni: Då har den många vackra ställen Att bjuda på i sommarqvällen. Fa er a 1 nn arr Tr