LORENZO BENONI AP FÖRFATTAREN TILL DOKTOR ANTONIO. ) Öfversättning. TJUGONIONDE KAPITLET. Den seen jag nyss beskrifvit efterlemnade ett djupt och ganska plågsamt intryck. Att Lilla var nyckfull och häftig visste jag af gammalt; men att hon skulle låta hänföra sig till en sådan våldsamhet, som den, hvartill jag nyss var vittne, var hvad jag aldrig skulle ha trott; Jag kände nu, att hon varen qvinna i stånd att verkställa sina hotelser och bringa mig i någon allvarsam klämma. Om hon till exempel uppretade sin. bror emot mig? Denna förmodan och de obehagliga följder, hvartill det kunde leda, om den någonsin ginge i fullbordan, gjorde mig både ledsen och bekymrad; ty utan att personligen känna grefve Alberto, hyste jag för honom en stor högaktning, till och med vänskap. Dessa tankar oroade mig länge och mycket ; men som tiden framskred utan att medföra någon obehaglig tilldragelse, föllo de mig in mindre ofta, fastän de emellanåt åter. kommo med sin förra kraft; och Lillas ord och röst, då vi åtskildes, ljödo i mina öron såsom ett olycksbådande eko. Jag hade återtagit mitt vanliga lefnadssätt, användande morgontimmarna till midten af dagen hemma, ifrån kl. 12 till 2 hos en gammal advokat, under hvilken jag till namnet studerade juridik, samt om eftermiddagarne och aftnarne görande långa promenader med Cesar och Alfredo. Mitt umgänge var mera inskränkt än någonsin, och med undantag af rinsen, hvilken nyss återkommit från en resa till Neapel, Sforza och några andra förtroliga vänner, byilka kommo nästan dagligen hem till oss, såg jag ingen. ) Se Aftonbl. n:ris 128—131, 133, e 144—150, 152 106-160, ne 108181,