Ja! Jag skulle känna igen den bland tusen. Nå väl! Om hit komma någia bref med samma stil, måste du ge dem tillbaka och säga, att det är på min befallning. : Santinas ansigte ljusnade. Lita på mig! Jag skall nog ha omsorg derom. H Och hon hade omsorg derom med ett nit, som var öfver allt beröm. Der kom ett bref nästa dag; der kommo flera de följande dagarna. Alla blefvo skonlöst afvisade. Så snart Santina hörde klockan, sprang hon till porten, och en vecka derefter, då vi foro åt landet, yrkade hon på att bli qvarlemnad i staden, På det att min befallning icke måtte kring gås; och hon kom icke till oss i San Secondo förr än en månad senare. Hvad San Secondo var förändradt! Det tycktes knapt vara samma ställe som jag känt e föregående åren. Markens grönska hade förlorat sin friskhet, sjelfva luften var mindre klar: Fantasio var icke der, och den ljusa bild, som upplyst allting utom och inom mig, var förmörkad. Der, på sluttningen af kullen, stod samma hvita paviljong med sina gröna jalusier, hvilkas blotta åsyn i fordna dagar var en ögonfägnad för mig. Så sorgligt förändrad den nu såg ut! Huru tom och glädjelös, fastän de öppna jalusierna utvisade för oss att den fortfarande var bebodd! Jag hade tillbragt tre månader i San Secondo, tre långa månader af en dyster tomhet, under plågsamma tankar på det förflutna. Hvarje dag hade jag flera gånger upprepat för mig sjelf, att Lilla aldrig hade älskat mig; att den unge entusiastiske konspiratören torde ha gjort intryck på hennes inbillning, men aldrig rört hennes hjerta; att oss emellan var ingen öfverensstämmelse i lynne, känslor, åsigter och vanor. Med ett ord, jag hadelyckats så till vida, att jag arbetat mig upp till en viss sinnesro — den dystra sinnesro, som härleder sig ifrån hopplöshet och är dyrt köpt genom förlusten af länge närda illusioner — när ett bref ifrån Lilla, efter mer än två månaders tystnad, banade sig väg till mig.