BUEURUCU UL Si EVLI FREE UME TI RMESEL SIS pass. Om Språkfrågan. X. Jag fortsätter verbets historik. IT den gamla Grekiskan delar sig äfven verbalkon jugationen i två hufvudkonjugationer, noga motsva rande de två Sanskritska (verg. Gr. s. 713). Dessa två sönderfaller sedan i mångfaldiga underafdelningar. De tre hufvudformerna, aktivum, medium och passivum, finns visserligen ännu; men medium har öfvertagit det mesta af passivets roll, så att dessa former blifvit identiska, utom i ett par tempora. Modi är:-indikativus, imperativus, konjunktivus och optativus. De två sista modi, så att säga, hjelper hvarandra, så att konjunktiven har vissa tempora och optativen andra, som konjunktiven icke har. Af sinima skäl som vid Sanskriten räknar jag äfven en obestämd modus, innefattande infinitiv och participier. Tempora är i indikativen: presens, imperfekt, aorist (passe dåfini), perfekt, plusquamperfekt, futuram simplex, och futurum exaktum (jag skall ka älskat; detta tempus endast i medium). Dessutom har Grekiskan i aktivum dubbla former för perfekt och Plusquamperfekt; för futurum simplex dubbel form i passivum, samt för aoristen dubbla former, både i aktiv, medium och passiv. Likväl har blott få verber båda formerna jemte hvarandra. — Tempora är således i indikativus 7. — Imperativen har endast presens, perfekt, aorist. — Infinitiv och particip har dessutom äfven futurum. Grekiskan begagnar äfven, liksom Sanskriten, augment och råduplikation. Sjelfva mekanismen af formernas ursprungliga sammansättning ligger, äfven i Grekiskan, ännu i dagen, så att man kan sönderdela en böjningsform i de olika delar, af hvilka den är sammansatt. — Om man t. ex. tar 1:sta aoristen i indik. medii 3:dje pers. sing 23 vlfvacio (e-buläus-a-to), så kan den sönderdelas, såsom jag med bindningsstreck gjort det, i angment; verbalstamm, tempuskarakter, modusvokal, personaländelse. Alla dessa delar — med undantag af reduplikation — var från början nästan säkert serskilda ord af sjelfständig betydelse. — Om augmentet är redan i förra artikeln taladt. Tempusmärket var i allmänhet en förkortad lemning af verbet vara eller af annat, såsom hjelpverb nyttjadt, verb. Så uppkom t. ex. vårt germaniska svaga imperfektum på — de (älska-de) genom tilläggandet af ett hjelpverb, som betyder göra, och hvilket i Möso-Götiskan ännu tydligt kan spåras i preteriti-ändelserna da, dedum ete. (Uppström sid. 126). Det var samma verb soni de tyska thun och det ännu likare engelska do. Engelsmannen kan också säga både I loved och Fdid love, och sålunda upplösa tempusbildningen i de serskilda ord, hvaraf den består. Äfven modusvokalen var troligen från början ett serskildt ord, sedermera förkortadt. Attpersonal-ändelserna ursprungligen varit efterhängda pronominal? stammar har jag redan förut i art V antydt. Se derom Vergl. Gramm. sid. 625—671, eller Sv. Spr. Lag. Verbal böjn:s urspr.o — Nästan all både ordbildning, och synnerligen formbildning har sålunda troligen ursprungligen uppkommit genom sammansättningar af olika ord (med undantag af former bildade genom reduplication). Klart är, att denna nästan obegränsade sammansättningsförmåga, hos urspråket, varit högst välsignelsebringande, och t. o. m. var nästan -alldeles nödvändig, under den ursprungliga fattigdomen på ord; en fattigdom, som endast genom denna bildningsförmåga ändamålsenligast kunde afhjelpas. — Men då detta sammansättande drefs för långt, i synnerhet i hvad böjningssystemet angår, så var det naturligt, att — sedan hvad, som skulle åstadkommas, eller tillgång på ord, var åstadkommet — en reaktion skulle inträda. — När de nyare språkena nu uttrycker t. ex. den förflutna tiden i verbet med en omskrifning af ett hjelpverb jemte hufvudverbet, och dessutom låter ett personal-pronomen ange personen, så är ju detta således blott en slags ungefärlig upplösning af de gamla böjningsformerna i de olika slag af ord, hvaraf de förflutna tidsformerna ursprungligen sammansattes. Att man dervid ej kan begära, att delarna skall fullkomligt återtaga sin gamla form är naturligt. När t. ex. talsvenskan gör älskar till tempusform för hela presens indik. akt., utan afseende på person eller numerus, så är slut — r:t visserligen en efterlemning af 2:dra persons sing. personaländelse, och för en historisk vetenskaplig analys blir uttrycket: du älskar egentligen en tavtologi; men för språket i sitt nuvarande skick, för vår språkkänsla, har detta —F längesedan förlorat sin personalbetydelse, och — sedan det i skrift-svenskan länge gjort tjenst såsom märke för hela singularen af presens, utan afseende på person — så har nu talsvenskan utsträckt dess område till hela presens, i både singularis och pluralis, d. v. s. förvandlat den ursprungliga 2:dra persons sing. formen till en tempusform för presens activi. — Historiskt riktigast hadearit att leta upp den gamla presensformen i urspråket, och afsöndra derifrån personaländelsen, och behålla sden sålunda blottade tempusformen; men — man behöfver knappt säga det! — detta var omöjligt efter de tusenåriga förändringar språket undergått, och hvad mera är, praktiskt taladt var det alldeles likgiltigt. Allt nog — språket sträfvade till erhållande af en tempusform fri från personaloch numeral-beteckning, och det har skaffat sig en sådan! Jag vill ej med hvad jag nu sagt anses ha underkännt nyttan och fördelen af den fortverkande förmåga af ordbildning som vårt språk eger genom sina utledningsändelser t. ex. — are — ning — skap — ling; skapare, lag-ning, herr-skap, gunst-ling 0. s. V. 0. s. v. Fördelåktigt är detta bildande äfven deri att de ifrågavande ändelserna förlorat egen betydelse, och derföre att således, genom sådana utledningar bildas verkliga, nya, slutna ord. Hvad deremot i min tanke är en ganska tvetydig fördel är vårt språks stora förmåga att, liksom det uräldsta, göra sammansättningar af fullt medvetna, serskilda ord sammansättningar, som numera aldrig gerna kan fullkomligt sammansmälta till ett begrepp, utan ständigt för tanken framställer sig såsom aggregater. — I poetiskt hänseende åtminstone är det en ganska knagglig sak att ha namn sådana som Wester-götland, Wester-vik, Stock-holm, Wester-ås, Norr-köping, Carlskrona, Norr-ström, 0.8. Vv. hvilka nästan trotsar hvarje försök till poetisk personifikation. — Våra sjöar deremot har, åtminstone de större, i allmänhet varit lyckligare t. ex. Venern, Vettern, Siljan, Mälaren 0. 5. v.. Se der verkliga namn; Andra länder är i detta afseende, i allmänhet, bättre lottade än vi. Tänk om t. ex. Normandie, Rehn, Donau, Rom hette