ligen, likasom i städerna en beslutande menighet och en förvaltande myndighet förefinnes, man på landet vill se och utbilda motvarande institutioner uti sockenstämma och sockennämd; så torde vara af nöden dels att de kyrkliga och de civila målen erbålla hvar sin sockenstämma, dels ock att ordförandevalet i den sockenstämma, som behandlar de sistnämda målen blir fritt, samt att rösträtten bestämmes efter eh något mindre ojemn och orimlig grund än hemmantal; och slutligen att en mängd af de ärenden, som efterhand blifvit dragna från sockenstämmas behandling till länsstyrelsens, måtte till den förra återgå. Uti hvad i skrifvelsen yttras om obehöfligheten af en särskilt kommunalinstitution för häcadet, samt om nyttanoch nödvändigheten af landsting; kunna vi ej annåt än till alla delar instämma. Hvad åter de mål angår, som kunna, bli föremål för dessa institutioners verksamhet, är fältet icke begränsadt af någonting annat än af hvad som i lag finnes stadsadt angående embetsmannamyndighetens utifning; och vederbörande lära nog draga försorg derom, att denna gräns icke öfverskriles. Hvad sockenstämmans befogenhet vidkommer, är den redan vida mer omfattande in hvad den sjelf ofta tyckes ana. I städerna ir ock menighetens makt i allt hvad som rörer kommunen nästan oinskränkt. Hvad åter ingår den institution, som till formen skulle blifva en ny, nemligen landstinget, skulle naturligtvis dess verksamhet omfatta allt hvad som rörer länets intressen. Huruvida icke äfven här, likasom för socknen och staden, en sommunalförvaltning blir af nöden, torde väl framtiden utvisa. Mycket vore härom ytterligare att säga, nen denna artikel torde redan af mången anses väl lång, och vi vilja derföre till slutet ndast yttra några ord om komitens samnansättning. Emot valet af ordförande skulle nan kunna framställa en och annan anmärkning. Att sätta en landshöfding i spetsen för n komitå, som har i uppdrag att organisera nstitutioner, hvilka hota att, om ej för ögonplicket, åtminstone i en framtid förminska länsstyrelsernas allmakt, förefaller till en början något besynnerligt. Hvad hr von Troil särskildt angår, satte ban sig visserligen lika li tet som friherre von Kramer vid 1854 års riksdag, emot antagandet af frih. Ahlströmers reservation; men förklarade uttryckligen tvenne sånger, att han icke hyste några särdeles store örhoppningar i detta hänseende; och vid si sta riksdagen uppträdde samme riddarhusle: lamot emot grefve Björnstjernas efter Norges mönster uppstälda förslag. Att kännedomer om städernas förhållanden eger en lika vär dig representant i hr Stolpes person som stats mannakunskaperna i hela deras omfattning br Nordströms, vilja vi ej bestrida. Dera: blotta namn torde för öfrigt utgöra en borger för att ingenting för den guvernementala rikt dingen störande af dem inom komiten skull lemnas oanmärkt och obekämpadt. Dokto Gumeelius var ett godt val, då man ansett nö digt, att presterskapet här nödvändigt borde ega eh målsman. Hr Ekstrand känna vi icke Nils Larsson är en utmärkt förmåga, som öf verallt skulle försvara sin plats, och komme måhända företrädesvis att göra det inom denn: komite.